När vi flyger i Nordnorge så flyger vi på låg höjd.
fredag 14 december 2007
tisdag 27 november 2007
Ebenholts av Ryszard Kapuscinski
En omtumlande upplevelse, läsningen av denna bok.
Är detta Afrika?
Han har rest kors och tvärs på denna kontinent under 40 år, framför allt är det länderna runt ekvatorn han har levt i. Är hans beskrivningar representativa för Afrika i sin helhet?
Nej, antagligen inte: Han har rest med bussar, lastbilar och kameler, han har bott i småhålor och långt från civilisation och anständighet. Det är det fattiga och efterblivna Afrika han beskriver. Hur stor del av Afrika är det? Troligtvis en stor del. Men bilden är så dyster att det måste finnas ett annat Afrika också. För Guds barmhärtighets och nåds skull.
Han skriver om klimatet och naturen:
Om solen, den paralyserande hettan och dess effekt på människan. Omöjligheten att fungera och åstadkomma någonting, utom i gryningen och när kvällen kommer:
”Tigande, orörliga människor. Ansikten som dryper av svett. Byn var som en undervattensbåt på havets botten- den fanns men gav inga tecken ifrån sig, ingen röst, ingen rörelse”.
Han skriver om sjukdomarna, framför allt malarian som drabbar både människor och djur.
Om vattenbristen. Som när nomaderna inte finner sina brunnar. Först dör fåren och getterna. Sedan barnen, därefter kvinnorna och sist kamelerna och männen
Naturen är given av Gud, alltså är den fulländad. Torka, hetta, sinade brunnar och att dö längs vägen tillhör också det fulländade. Dessförutan skulle människan inte kunna känna den sanna njutningen av regnet, den gudomliga smaken av vatten och mjölkens livgivande sötma.
I Afrika är livet en ständig möda, ett oupphörligt upprepat försök att finna den bräckliga, vacklande, ohållbara balansen mellan överlevnad och utplåning.
Han skriver om kulturen i dessa delar av Afrika.
Om klan och stam-samhället:
Man lever i ett kollektiv, med en lojalitet enbart till sin familj, släkt och stam. Detta är den enda trygghet en människa har i fattiga delar av världen. Det gäller alltså för majoriteten av de som bor på vårt jordklot. Länder, gränser, regeringar tillhör en lägre nivå av realitet.
Tankevärlden är mycket annorlunda. Man lever i tre världar. Den första är den närmaste omvärlden, den andra världen tillhör förfäderna, dem som dött före oss, men inte gjort det helt och hållet, inte slutgiltigt och definitivt. Den tredje är andarnas rike, överflödande av rikedom. Andarna lever samtidigt i allt som finns till, i varje varelse, varje ting, i allt och överallt.
Om tidsbegreppen som är annorlunda:
I den europeiska uppfattningen finns tiden utanför människan, den existerar objektivt. Européen lyder dess järnhårda, orubbliga lagar. Till sist förintar tiden människan.
För afrikanen är tiden öppen, elastisk och subjektiv. Människan kan själv utforma tiden, dess förlopp, dess rytm. Tiden är någonting människan själv skapar, ty tidens existens yttrar sig endast genom händelser, och om en händelse äger rum eller inte beror på människan.
Och så om alla olyckor och allt ont som händer:
Det är omvärldens förbannelse, det är någon som har skickat trolldom. Och denne trollkarl bor rimligen i en annan by, tillhör en annan klan, en annan by. Allt ont härrör från någon annan, från någon främmande. Alltid finns orsaken någon annanstans, aldrig hos dem själva.
Jag tror att vi, moderna människor i väst, lever i exakt samma vidskepelse, i samma irrationella tro.
Och om synden:
För afrikanen från landsbygden finns inte det onda i sig, inte abstrakt, metafysisk ondska. Ont är det som skadar andra, det finns inga onda uppsåt, eftersom det onda inte är ont så länge det inte har materialiserats, antagit aktiv form.
Den kristna traditionen internaliserar skulden: vi har en plågad själ, samvetet gnager oss.
I Afrika finns inte individen till för sig själv, utan som en beståndsdel av ett kollektiv. Kollektivet fråntar dem det privata ansvaret, det finns alltså ingen individuell synd och därmed ingen känsla av synd.
Detta är förstås svepande generaliseringar och det gäller det fattiga outbildade Afrika men det intressanta är att det finns andra sätt att tänka på vilket vi är omedvetna om. Vi utgår alla ifrån att andra tänker som vi själva gör. (Vi kan bara påminna oss om amerikanarna som utgick från att irakierna skulle hylla dem som befriare. No problems!)
Om efterblivenheten, fattigdomen, svälten och undernäringen.
Om de sysslolösa människorna som finns överallt. De äger ingenting, de är disponibla till vilket arbete som helst, till vilket krig som helst. De sitter och väntar. Väntar gör man i alla fattiga länder.
Om något händer, en stöld från ett grönsaksstånd eller något annat, så bildas en folksamling, massan av sysslolösa människor lurar på varje händelse, tumult sensation, bara de får förströ sig, se någonting. De blir snabbt en mobb som skriker och hetsar.
Om Rwanda,
Tre filmer har jag köpt och sett; ”Hotell Rwanda”, ”Sometimes in april” och ”Shooting dogs” Gripande storartade dramer om Rwanda massakern 1994.
Men efter att ha läst Kapuscinskis kapitel om Rwanda har jag fått ett djup och en bakgrund som förvandlar allt svart och vitt till grått.
Om Liberia:
Om 20.000 fria före detta slavar som mer eller mindre ockuperade ett stycke land i Västafrika. Och som skapade ett nytt brutalt slavsamhälle som varade in på 1930-talet och ett strängt, grymt apartheid-samhälle som fanns långt före Sydafrikas.
Dess 1900-tals historia är bedrövlig.
Nu finns kanske en ljusnande framtid, en kvinnlig president med integritet, intelligens, visioner och utan korruption har tillträtt. Världen må hålla andan
Om Eritrea.
Om dess armé på 100.000 man som ingen vet vad man skall göra med. Landet har ingen industri, jordbruket är i förfall, småstäderna raserade och vägarna förstörda.
PS
Till min enda läsare, min kusin, Gunilla: Du lärde mig en gång hur man gjorde länkar, jag tror genom att referera till Lotten. Jag lagrade detta men nu finner jag inte stället. Skulle Du kunna lära mig det igen?
DS
Är detta Afrika?
Han har rest kors och tvärs på denna kontinent under 40 år, framför allt är det länderna runt ekvatorn han har levt i. Är hans beskrivningar representativa för Afrika i sin helhet?
Nej, antagligen inte: Han har rest med bussar, lastbilar och kameler, han har bott i småhålor och långt från civilisation och anständighet. Det är det fattiga och efterblivna Afrika han beskriver. Hur stor del av Afrika är det? Troligtvis en stor del. Men bilden är så dyster att det måste finnas ett annat Afrika också. För Guds barmhärtighets och nåds skull.
Han skriver om klimatet och naturen:
Om solen, den paralyserande hettan och dess effekt på människan. Omöjligheten att fungera och åstadkomma någonting, utom i gryningen och när kvällen kommer:
”Tigande, orörliga människor. Ansikten som dryper av svett. Byn var som en undervattensbåt på havets botten- den fanns men gav inga tecken ifrån sig, ingen röst, ingen rörelse”.
Han skriver om sjukdomarna, framför allt malarian som drabbar både människor och djur.
Om vattenbristen. Som när nomaderna inte finner sina brunnar. Först dör fåren och getterna. Sedan barnen, därefter kvinnorna och sist kamelerna och männen
Naturen är given av Gud, alltså är den fulländad. Torka, hetta, sinade brunnar och att dö längs vägen tillhör också det fulländade. Dessförutan skulle människan inte kunna känna den sanna njutningen av regnet, den gudomliga smaken av vatten och mjölkens livgivande sötma.
I Afrika är livet en ständig möda, ett oupphörligt upprepat försök att finna den bräckliga, vacklande, ohållbara balansen mellan överlevnad och utplåning.
Han skriver om kulturen i dessa delar av Afrika.
Om klan och stam-samhället:
Man lever i ett kollektiv, med en lojalitet enbart till sin familj, släkt och stam. Detta är den enda trygghet en människa har i fattiga delar av världen. Det gäller alltså för majoriteten av de som bor på vårt jordklot. Länder, gränser, regeringar tillhör en lägre nivå av realitet.
Tankevärlden är mycket annorlunda. Man lever i tre världar. Den första är den närmaste omvärlden, den andra världen tillhör förfäderna, dem som dött före oss, men inte gjort det helt och hållet, inte slutgiltigt och definitivt. Den tredje är andarnas rike, överflödande av rikedom. Andarna lever samtidigt i allt som finns till, i varje varelse, varje ting, i allt och överallt.
Om tidsbegreppen som är annorlunda:
I den europeiska uppfattningen finns tiden utanför människan, den existerar objektivt. Européen lyder dess järnhårda, orubbliga lagar. Till sist förintar tiden människan.
För afrikanen är tiden öppen, elastisk och subjektiv. Människan kan själv utforma tiden, dess förlopp, dess rytm. Tiden är någonting människan själv skapar, ty tidens existens yttrar sig endast genom händelser, och om en händelse äger rum eller inte beror på människan.
Och så om alla olyckor och allt ont som händer:
Det är omvärldens förbannelse, det är någon som har skickat trolldom. Och denne trollkarl bor rimligen i en annan by, tillhör en annan klan, en annan by. Allt ont härrör från någon annan, från någon främmande. Alltid finns orsaken någon annanstans, aldrig hos dem själva.
Jag tror att vi, moderna människor i väst, lever i exakt samma vidskepelse, i samma irrationella tro.
Och om synden:
För afrikanen från landsbygden finns inte det onda i sig, inte abstrakt, metafysisk ondska. Ont är det som skadar andra, det finns inga onda uppsåt, eftersom det onda inte är ont så länge det inte har materialiserats, antagit aktiv form.
Den kristna traditionen internaliserar skulden: vi har en plågad själ, samvetet gnager oss.
I Afrika finns inte individen till för sig själv, utan som en beståndsdel av ett kollektiv. Kollektivet fråntar dem det privata ansvaret, det finns alltså ingen individuell synd och därmed ingen känsla av synd.
Detta är förstås svepande generaliseringar och det gäller det fattiga outbildade Afrika men det intressanta är att det finns andra sätt att tänka på vilket vi är omedvetna om. Vi utgår alla ifrån att andra tänker som vi själva gör. (Vi kan bara påminna oss om amerikanarna som utgick från att irakierna skulle hylla dem som befriare. No problems!)
Om efterblivenheten, fattigdomen, svälten och undernäringen.
Om de sysslolösa människorna som finns överallt. De äger ingenting, de är disponibla till vilket arbete som helst, till vilket krig som helst. De sitter och väntar. Väntar gör man i alla fattiga länder.
Om något händer, en stöld från ett grönsaksstånd eller något annat, så bildas en folksamling, massan av sysslolösa människor lurar på varje händelse, tumult sensation, bara de får förströ sig, se någonting. De blir snabbt en mobb som skriker och hetsar.
Om Rwanda,
Tre filmer har jag köpt och sett; ”Hotell Rwanda”, ”Sometimes in april” och ”Shooting dogs” Gripande storartade dramer om Rwanda massakern 1994.
Men efter att ha läst Kapuscinskis kapitel om Rwanda har jag fått ett djup och en bakgrund som förvandlar allt svart och vitt till grått.
Om Liberia:
Om 20.000 fria före detta slavar som mer eller mindre ockuperade ett stycke land i Västafrika. Och som skapade ett nytt brutalt slavsamhälle som varade in på 1930-talet och ett strängt, grymt apartheid-samhälle som fanns långt före Sydafrikas.
Dess 1900-tals historia är bedrövlig.
Nu finns kanske en ljusnande framtid, en kvinnlig president med integritet, intelligens, visioner och utan korruption har tillträtt. Världen må hålla andan
Om Eritrea.
Om dess armé på 100.000 man som ingen vet vad man skall göra med. Landet har ingen industri, jordbruket är i förfall, småstäderna raserade och vägarna förstörda.
PS
Till min enda läsare, min kusin, Gunilla: Du lärde mig en gång hur man gjorde länkar, jag tror genom att referera till Lotten. Jag lagrade detta men nu finner jag inte stället. Skulle Du kunna lära mig det igen?
DS
söndag 25 november 2007
Kapuscinski
Kapuscinski, som i decennier rest över flera kontinenter, som bott på de mest ogästvänliga ställen, som har känt luftdraget av historiens vingslag i sitt ansikte, som varit med om vidrigheter och elände, läst, samlat fakta, förstått vad som försiggått framför hans ögon, reflekterat och sedan delat med sig i sina böcker.
Jag har sällan lärt mig så mycket och jag har förstått förhållanden som jag inte kunnat finna förklaringar till i andra böcker. Jag har köpt alla hans böcker som är översatta till svenska.
”Imperiet”
En bok om Sovjetunionens människor ( homo sovjeticus med samma komplicerade mönster av hat och fruktan som präglar de koloniaserade människorna i förhållandet till makthavaren, fruktan tar slutligen överhanden över hatet, kväser och lamslår.) Om systemets ohyggliga grymheter och landets oändliga vidder.
Han skriver om vad hunger är ( han är sju år när kriget rasar och det finns ingen mat.), om vad förlust av männsklighet är (General Kopecs i ett av lägren i Kamtjatka: Han har inget namn, han vet inte var han är, han har blivit av med sitt språk, ingen vill tala med honom, han är ett kolli, ett ting, en lekboll.)
Ett myller av människoöden.
Och förfärligheter: Den stora katedralen ”Kristus Frälsaren” i Moskva som det tog 45 år att bygga och som var Notre Dame’s och Petruskyrkans like i storhet och skönhet. Den plundrades och revs av Stalin.
Han berättar om kylan och vad som händer när fångarna sätter sig runt en flammande brasa. Från ena sidan upphettade och från den andra 40 graders kyla. Kylan bakifrån tar överhanden, de flyttar sig närmare den livgivande elden. Men musklerna stelnar, de grips av en sömnighet, de kan snart inte röra sig och om de med tvång dras bort faller de som käglor i snön. Det gick inte en dag utan att tio till tjugo stela lik bars bort.
Sibirien var så öde och vidstäckt att det var nästan omöjligt att fly.
När de kriminella fångarna planlade en rymning så övertalade de en politisk fånge, som var naiv och inte förstod, att följa med. Det var deras garanti att inte svälta ihjäl.
Han berättar om Dostojevskijs stora psykologiska upptäckt:
den onödiga grymheten. Grymhet för grymhetens egen skull, som njutning och som en känsla av absolut makt.
Han beskriver de arktiska dödslägren. I dessa läger finns saker som en människa inte borde få veta. Men att se livets botten är inte det värsta. Det värsta är när människan gör denna botten till sin. Lägren satte varje människa på prov vad gällde hennes karaktär och hennes mänskliga moral och nittionio procent bestod inte provet.
Han skriver om de tre farsoterna:
nationalismen, rasismen och den religiösa fundamentalismen.
”Att komma i kontakt med intellektet hos den som är smittad av en av dessa farsoter är inte möjligt. I ett sådant huvud brinner ett heligt bål som bara väntar på brännoffer. Det är inte samtal en sådan person är ute efter, utan deklarationer. Han vill att man ska ge honom bifall, erkänna att han har rätt, skriva under på det. Människor finns inte, det finns bara saken.
”
Han ser vad andra inte ser och han reflekterar. Det är oerhört lärorikt.
Jag har sällan lärt mig så mycket och jag har förstått förhållanden som jag inte kunnat finna förklaringar till i andra böcker. Jag har köpt alla hans böcker som är översatta till svenska.
”Imperiet”
En bok om Sovjetunionens människor ( homo sovjeticus med samma komplicerade mönster av hat och fruktan som präglar de koloniaserade människorna i förhållandet till makthavaren, fruktan tar slutligen överhanden över hatet, kväser och lamslår.) Om systemets ohyggliga grymheter och landets oändliga vidder.
Han skriver om vad hunger är ( han är sju år när kriget rasar och det finns ingen mat.), om vad förlust av männsklighet är (General Kopecs i ett av lägren i Kamtjatka: Han har inget namn, han vet inte var han är, han har blivit av med sitt språk, ingen vill tala med honom, han är ett kolli, ett ting, en lekboll.)
Ett myller av människoöden.
Och förfärligheter: Den stora katedralen ”Kristus Frälsaren” i Moskva som det tog 45 år att bygga och som var Notre Dame’s och Petruskyrkans like i storhet och skönhet. Den plundrades och revs av Stalin.
Han berättar om kylan och vad som händer när fångarna sätter sig runt en flammande brasa. Från ena sidan upphettade och från den andra 40 graders kyla. Kylan bakifrån tar överhanden, de flyttar sig närmare den livgivande elden. Men musklerna stelnar, de grips av en sömnighet, de kan snart inte röra sig och om de med tvång dras bort faller de som käglor i snön. Det gick inte en dag utan att tio till tjugo stela lik bars bort.
Sibirien var så öde och vidstäckt att det var nästan omöjligt att fly.
När de kriminella fångarna planlade en rymning så övertalade de en politisk fånge, som var naiv och inte förstod, att följa med. Det var deras garanti att inte svälta ihjäl.
Han berättar om Dostojevskijs stora psykologiska upptäckt:
den onödiga grymheten. Grymhet för grymhetens egen skull, som njutning och som en känsla av absolut makt.
Han beskriver de arktiska dödslägren. I dessa läger finns saker som en människa inte borde få veta. Men att se livets botten är inte det värsta. Det värsta är när människan gör denna botten till sin. Lägren satte varje människa på prov vad gällde hennes karaktär och hennes mänskliga moral och nittionio procent bestod inte provet.
Han skriver om de tre farsoterna:
nationalismen, rasismen och den religiösa fundamentalismen.
”Att komma i kontakt med intellektet hos den som är smittad av en av dessa farsoter är inte möjligt. I ett sådant huvud brinner ett heligt bål som bara väntar på brännoffer. Det är inte samtal en sådan person är ute efter, utan deklarationer. Han vill att man ska ge honom bifall, erkänna att han har rätt, skriva under på det. Människor finns inte, det finns bara saken.
”
Han ser vad andra inte ser och han reflekterar. Det är oerhört lärorikt.
fredag 9 november 2007
söndag 28 oktober 2007
Min konsthistoria del 4
Runt 1460 verkade i norr, i Nederländerna, van der Goes och Memling.
Hugo van der Goes har länge varit min favorit
men Memling är lika stor.
Och samtidigt i Italien:
Den vita, ljusa Piero della Francesca.
År 2000 reste vi till Arezzo för att se hans stora muralmålningar där.
Det var alltför hett, vi sökte svalka i en park medan vi väntade på att kyrkan skulle öppna.
Dagen efter fyllde Gunnel 60 år. Vi bodde då i Montepolliciano.
Hugo van der Goes har länge varit min favorit
men Memling är lika stor.
Och samtidigt i Italien:
Den vita, ljusa Piero della Francesca.
År 2000 reste vi till Arezzo för att se hans stora muralmålningar där.
Det var alltför hett, vi sökte svalka i en park medan vi väntade på att kyrkan skulle öppna.
Dagen efter fyllde Gunnel 60 år. Vi bodde då i Montepolliciano.
Giovanni Bellini.
Och den mörka, annorlunda Mantegna.
Och den mörka, annorlunda Mantegna.
fredag 26 oktober 2007
Mina två favoriter från den tidiga konsthistorien
Pietán från Avignon
Jag är inte säker på att man vet vem som har gjort den. Men det uppges numera att mästaren heter Quarton eller Charonton eller Charton eller Charretier. Den hänger i Louvre. Sista gången jag såg den. 2006,blev jag besviken, men ändå....
Om man kommer till Uffizierna i Florens så är det en nederländare som glänser över alla andra.
Hugo van der Goes med sitt stora Portinari-altare.
Det beställdes av en italienare.
Min konsthistoria 3
De tidiga italienarna (Början av 1400-talet) 
Präglade av sitt lands skönhet och ljuvliga klimat så blev livet mer uthärdligt och människorna friare. Så kan man tolka tiden genom dessa bilder från prerenaissansen i Italien. Men givetvis så var fattigdom, förtryck och sjukdom lika eländigt som överallt annars.
Da Fabriano
Massaccio
Fra Angelico
Präglade av sitt lands skönhet och ljuvliga klimat så blev livet mer uthärdligt och människorna friare. Så kan man tolka tiden genom dessa bilder från prerenaissansen i Italien. Men givetvis så var fattigdom, förtryck och sjukdom lika eländigt som överallt annars.
Da Fabriano
Massaccio
Fra Angelico
Fra Lippo Lippi
söndag 21 oktober 2007
Kristus uppståndelse
I Nordeuropa, i mitten av 1400-talet, i Nederländerna, är Gud allsmäktig, en människas liv blåses ut som flamman på en tändsticka. Hon måste underkasta sig och följa hans bud. Allt är till för hans härlighet och vårt liv här på jorden en tillfällighet i väntan på döden, domen och det som är därefter.
Dirck Bouts berättelse om Jesu uppståndelse är representativ för denna livssyn och religiositet. Jesus har visserligen övervunnit döden, men han är fylld av bedrövelse och tyngd av alla våra synder
I Italien är det annorlunda. Kanske är det det varmare och soligare klimatet, kanske nya idé-strömningar om individualitet och nya horisonter.
Piero della Francescas ”uppståndelse” är kraftfull på alla plan. Kristus står segerviss. Människorna är inte enbart kuggar längre i Guds maskineri. Nya tider stundar, vi skapar våra egna öden.
Denna bild av Piero della Francesca har Aldous Huxley utnämnt till världens främsta tavla någonsin.
Jag kan inte avgöra för min del om den ena av dessa två är vackrare eller starkare än den andre. De är så väldigt olika
Det började kanske i Italien men det var i Nordeuropa som vår moderna kultur spirade och tog fart: Upplysningen, empirismen, det vetenskapliga tillvägagångssättet och sekulariseringen.
lördag 20 oktober 2007
Min konsthistoria 2
Varför dröjde det 100 år efter Giotto innan nya mästerverk skapades?
Var det digerdöden som slog ut de människor som skulle åstadkomma dem eller finansiera dem.
Nej, det måste finnas någon annan förklaring eller kanske de existerar och det är jag som inte känner till dem.
Efter 100 år blommade bildkonsten upp samtidigt i norra Europa och Italien.
I Nedeländerna:
Robert Campin,
Van Eyck
Rogier der Weyden
Petrus Christus
Dirck Bouts
Deras naiva allvarliga djupa religiositet.
Deras inträngande psykologiska skildringar av människor och händelser.
Deras distinkta Gudomliga skönhet.
Var det digerdöden som slog ut de människor som skulle åstadkomma dem eller finansiera dem.
Nej, det måste finnas någon annan förklaring eller kanske de existerar och det är jag som inte känner till dem.
Efter 100 år blommade bildkonsten upp samtidigt i norra Europa och Italien.
I Nedeländerna:
Robert Campin,
Van Eyck
Rogier der Weyden
Petrus Christus
Dirck Bouts
Deras naiva allvarliga djupa religiositet.
Deras inträngande psykologiska skildringar av människor och händelser.
Deras distinkta Gudomliga skönhet.
torsdag 11 oktober 2007
Med anledning av Gunillas reflexioner om Heidegger
Jag har tänkt fortsätta med konsthistorien men med anledning av Gunillas reflexioner om Heidegger så en parantes:
Heidegger är en av de stora filosoferna, men han står i skuld till Husserl.
Husserl föddes 1859 i en judisk familj..
Vid 27 års ålder lät han döpa sig
Året därpå gifte han sig med Malvine Charlotte som också konverterade till kristendomen. De fick tre barn, varav en son stupade i Verdun 1916.
Han är en av de okända föregångsmännen inom filosofins historia och blev professor i Heidelberg.
Heidegger beundrade honom, såg upp till honom och studerade för honom. Hans stora bok ”Sein und Zeit” dedikerades till Husserl 1927. Året därpå pensionerades Husserl och blev Emeritus med ett eget rum på universitetet.
Heidegger blev då professor i filosofi
1933 kom nationalsocialismen till makten och Heidegger blev rektor för universitetet i Heidelberg.
Husserl utestängdes i och med detta från universitetet, portförbjöds av Heidegger. Han dog isolerad, i ensamhet 1938.
Likafullt är Heidegger en stor filosof. Det är egendomligt att behöva hantera två så skilda sidor i en människas väsen. En sådan kulturkrock. Heidegger avgick efter ett år. Vad tänkte han, vad kände han?
Filosofin består av en kedja av tankar från tidigare tänkare. I detta fallet rör det sig om vad vi kan veta och inte veta. Den stora slutpunkten är Kant: Vår hjärna strukturerar en värld genom de förnimmelser den får utifrån. Från yttervärlden som vi aldrig kan nå eller veta något om.
Sedan hakar Husserl på:
Jag måste erkänna att jag bara förstår fragmentariskt av vad Husserl menar men ungefär så här, enligt min älsklingsbok, Magee: Låt oss inte fördjupa oss i olösliga problem om medvetandeobjektens självständiga existens. Det är däremot absolut säkert att de existerar som medvetandeobjekt för oss. Låt oss därför undersöka vårt medvetande och dess objekt och strunta i yttervärlden.
Heidegger går vidare: Vi lever integrereade i denna värld av något slag. Det är inte kunskapen om yttervärlden som är det viktiga utan gåtan EXISTENSEN. Låt oss analysera vårt medvetande om vår egen existens. Han kommer till slut fram till :
Heidegger är en av de stora filosoferna, men han står i skuld till Husserl.
Husserl föddes 1859 i en judisk familj..
Vid 27 års ålder lät han döpa sig
Året därpå gifte han sig med Malvine Charlotte som också konverterade till kristendomen. De fick tre barn, varav en son stupade i Verdun 1916.
Han är en av de okända föregångsmännen inom filosofins historia och blev professor i Heidelberg.
Heidegger beundrade honom, såg upp till honom och studerade för honom. Hans stora bok ”Sein und Zeit” dedikerades till Husserl 1927. Året därpå pensionerades Husserl och blev Emeritus med ett eget rum på universitetet.
Heidegger blev då professor i filosofi
1933 kom nationalsocialismen till makten och Heidegger blev rektor för universitetet i Heidelberg.
Husserl utestängdes i och med detta från universitetet, portförbjöds av Heidegger. Han dog isolerad, i ensamhet 1938.
Likafullt är Heidegger en stor filosof. Det är egendomligt att behöva hantera två så skilda sidor i en människas väsen. En sådan kulturkrock. Heidegger avgick efter ett år. Vad tänkte han, vad kände han?
Filosofin består av en kedja av tankar från tidigare tänkare. I detta fallet rör det sig om vad vi kan veta och inte veta. Den stora slutpunkten är Kant: Vår hjärna strukturerar en värld genom de förnimmelser den får utifrån. Från yttervärlden som vi aldrig kan nå eller veta något om.
Sedan hakar Husserl på:
Jag måste erkänna att jag bara förstår fragmentariskt av vad Husserl menar men ungefär så här, enligt min älsklingsbok, Magee: Låt oss inte fördjupa oss i olösliga problem om medvetandeobjektens självständiga existens. Det är däremot absolut säkert att de existerar som medvetandeobjekt för oss. Låt oss därför undersöka vårt medvetande och dess objekt och strunta i yttervärlden.
Heidegger går vidare: Vi lever integrereade i denna värld av något slag. Det är inte kunskapen om yttervärlden som är det viktiga utan gåtan EXISTENSEN. Låt oss analysera vårt medvetande om vår egen existens. Han kommer till slut fram till :
- Vårt vara är tid.Vi är förkroppsligad tid, människor är inkarnerad tid.
- Vi skyndar in i en okänd framtid och gör val utan att veta. Ångest och skuld är därför vår lott.
Sedan kommer Sartre och Camus.
måndag 27 augusti 2007
Min konsthistoria del 1
Vad är viktigt och betydelsefullt i våra liv?
Makt och rikedom är påtagligt.
Likaså att uppfinna och att upptäcka.
Det är värdefullt.
Godhet.
I alla former, när vi träffar på den.
Så har Gud planterat in i våra hjärnor:
I alla former, när vi träffar på den.
Så har Gud planterat in i våra hjärnor:
- Kärlek till våra barn, till vår familj, till det andra könet
- Ett behov att tillhöra en grupp, ett sammanhang
Det kan vi väl gå med på är betydelsefullt.
Men sedan då?
Att vara begåvad, plikttrogen, arbetsam, vacker?
Visst.
Alla våra olika intressen då?
Att samla frimärken,att tycka om idrott och att hoppa höjd, att tycka om musik och spela musik, att tycka om bilder och att fotografera och måla, att läsa och skriva böcker, att se på fåglar och naturosv i all oändlighet.
Vart och ett av dessa är betydelsefullt för några få eller för många, men inte för alla.
Så är det, utan rangordning.
Alltså, jag älskar konst, är besatt av den. 
Fullständigt meningslöst, det finns inga överlevnadsvärden i det.
Dessutom: Vad som är god konst går inte att definiera, det går inte att mäta. Det är inte ens säkert att ”god konst” finns, över huvud taget. God konst är vad ”konstmaffian” (konsthistoriker, konstkritiker, konstvetare, gallerister) bestämt är god konst.
I motsats till förr då man ansåg att konst var Gudabenådat och att Gud talade genom konstnären.
Det tycker jag fortfarande, mot allt vetande och förstånd.
Men jag har en dubbel bokföring och jämför med höjdhoppning.
Jag skall alltså försöka hoppa 2,36, om jag får lite respit av Gud.
Jämfört med de gamla mästarna som klarade 2,45.
Mina världsmästare på den nivån:
Först runt år 1300, Giotto, Simone Martini och Lorenzetti.
De får benämningen för deras passionerade berättarkonst, fylld av det djupaste allvar och med färger som om det vore musik.
De flesta stora konstnärer genom tiderna tecknar vackra bilder som de sedan pliktskyldigast färglägger.
Några enstaka få har begåvning att behandla färgen som musik, med Gudomliga klanger och säregna harmonier.
De tre ovanstående har både den stora berättarkonsten och kolorismen i sina händer.
De kan tillsammans ses i kyrkan i Assis
torsdag 2 augusti 2007
tisdag 31 juli 2007
Björn och Maggan bjuder på födelsedagsfest
Vi skulle gå till Klövskär men var tvungna att söka lä bakom Lyngholmen. 10-12 sekundmeter och vågorna låg på.Vi fann en strand att lägga till och där firade vi Axels födelsedag.
Havstrutarna bevakade evenemanget och jag lärde mig vad den röda fläcken på näbben hade för funktion..
fredag 22 juni 2007
Varken hora eller kuvad
I tonåren går flickornas och pojkarnas sociala utveckling skilda vägar.
Pojkarna blir ett flockdjur. De måste anpassa sig till pojkgänget, finna en plats i det. Detta är prioritet ett i pojkarnas tonårsliv. Flickor och relationer finns långt ner på listan. Säkert ett villkor för att överleva på stenålderstiden.
I denna flock utvecklas alltför lätt ett flick-och kvinnoförakt, jag förstår inte riktigt varför.
För att platsa i gänget skall man var tuff och kunna erövra flickor. Man skryter och ljuger om det behövs. Det viktigaste är vad kompisarna tycker. Det är en primitiv och rå kultur. Tonårshjärnan är outvecklad och oerfaren och flickor utnyttjas och dumpas.
Det är omvittnat att barnsoldaterna är brutalare än de vuxna och likaså var de kriminella barnen i Gulag grymmare än de vuxna. Deras empati var outvecklad.
Vissa män förblir outvecklade. I synnerhet i gruppsammanhang.
Detta är en hårddragen bild. Men jag har sett det under femtiotalet, i mansdominerade kulturer som till sjöss på båtar, i militärlivet, i idrotten och så vidare.
Föraktet av kvinnor är också beskrivet i böcker som t. ex Den kvinliga enucken av Greer,
Stackars flickor i tonåren som helt aningslöst är inriktade på relationer utan att veta att pojkarna faktiskt är väsensskilt olika dem.
Så tillkommer det primitiva spelet och reglerna för attraktion mellan könen som är mer än lovligt naket i tonåren. Flickorna skall vara vackra och pojkarna macho.
Det är en ensidig beskrivning och är bara en del av sanningen, större eller mindre beroende på hur utvecklad kultur man lever i.
Utanför Europa, i de fattiga länderna, är kvinnoföraktet stort.
Jag tror att detta finns som rudiment från stenåldermänniskans känsloliv och hjärna.
Nu till boken: ”Varken hora eller kuvad” av Fadela Amara. En prisbelönad fransk bok.
Briljant genomträngande och upprörande analyserar hon det sociala livet i de franska förorterna, framför allt förtrycket av flickorna och kvinnorna.
Det är den mansschauvinistiska stenålderskulturen fördjupad av diskriminering, invanrarförakt, familjeupplösning och fattigdom.
Redan från begynnelsen misskötte franska staten invandrarförorterna. Kanske trodde man att företeelsen bara var tillfällig.
Så kom besparingstider och skolresurserna, fritidsverksamheten och mydighetsnärvaron minskade drastiskt. Staten övergav förorterna och lämnade dem vind för våg.
Diskrimineringen, invandrarföraktet och massarbetslösheten gjorde därefter sitt . Det utlöste en ilska och ett hat mot majoritetssamhället. Och en identitetsupplösning för de utsatta invandrarna. Familjebanden löstes upp på 90-talet.
Förfallet av bostadsområdena var direkt kopplat till fattigdomen i förorterna. Kvarteren ghettofierades: Pengar, makt våld och respekt. Ungarna ser upp till de äldre som gör affärer med droger och stulet gods.
Det är runt förortskillarna som allt är centrerat, ty fadern har abdikerat och är frånvarande.
De är föraktade och diskriminerade utanför förorterna men som pojkar är de priviligierade i den gammaldags patriarkaliska kultur som råder i invandrarförorterna.
Det våldsamma manlighetsidealet har anammats av de flesta förortskillarna: macho, tuff och brutal för att bli bekräftad. Det ingår även att vara hård mot sin flickvän. Känslor är ett tecken på svaghet.
Sin frustration över de sociala orättvisorna tar de ut på de svagare: pojkarna som inte är macho, de så kallade ”clownerna”, de homosexuella och fr. a. flickorna.
I synnerhet som pojkarna är en del i ålderdomliga sedvänjor av kvinnoförtryck och kvinnoförakt. Flickorna kontrolleras, trakasseras, förtrycks och de som inte underkastar sig straffas. Gruppvåldtäckt är inte ovanligt. Och hedersmord förekommer.
Kvinnlighet uppfattas som en provokation och oskuld är ett måste till varje pris.
Fadela Amara är född 1964 i en algerisk familj i en fransk förort. De var visserligen diskriminerade och segregerade men familjen var fortfarande stabil och fungerande. Det är generationen efter henne som kastats ut i ett kaos av socialt elände och misär
Pojkarna blir ett flockdjur. De måste anpassa sig till pojkgänget, finna en plats i det. Detta är prioritet ett i pojkarnas tonårsliv. Flickor och relationer finns långt ner på listan. Säkert ett villkor för att överleva på stenålderstiden.
I denna flock utvecklas alltför lätt ett flick-och kvinnoförakt, jag förstår inte riktigt varför.
För att platsa i gänget skall man var tuff och kunna erövra flickor. Man skryter och ljuger om det behövs. Det viktigaste är vad kompisarna tycker. Det är en primitiv och rå kultur. Tonårshjärnan är outvecklad och oerfaren och flickor utnyttjas och dumpas.
Det är omvittnat att barnsoldaterna är brutalare än de vuxna och likaså var de kriminella barnen i Gulag grymmare än de vuxna. Deras empati var outvecklad.
Vissa män förblir outvecklade. I synnerhet i gruppsammanhang.
Detta är en hårddragen bild. Men jag har sett det under femtiotalet, i mansdominerade kulturer som till sjöss på båtar, i militärlivet, i idrotten och så vidare.
Föraktet av kvinnor är också beskrivet i böcker som t. ex Den kvinliga enucken av Greer,
Stackars flickor i tonåren som helt aningslöst är inriktade på relationer utan att veta att pojkarna faktiskt är väsensskilt olika dem.
Så tillkommer det primitiva spelet och reglerna för attraktion mellan könen som är mer än lovligt naket i tonåren. Flickorna skall vara vackra och pojkarna macho.
Det är en ensidig beskrivning och är bara en del av sanningen, större eller mindre beroende på hur utvecklad kultur man lever i.
Utanför Europa, i de fattiga länderna, är kvinnoföraktet stort.
Jag tror att detta finns som rudiment från stenåldermänniskans känsloliv och hjärna.
Nu till boken: ”Varken hora eller kuvad” av Fadela Amara. En prisbelönad fransk bok.
Briljant genomträngande och upprörande analyserar hon det sociala livet i de franska förorterna, framför allt förtrycket av flickorna och kvinnorna.
Det är den mansschauvinistiska stenålderskulturen fördjupad av diskriminering, invanrarförakt, familjeupplösning och fattigdom.
Redan från begynnelsen misskötte franska staten invandrarförorterna. Kanske trodde man att företeelsen bara var tillfällig.
Så kom besparingstider och skolresurserna, fritidsverksamheten och mydighetsnärvaron minskade drastiskt. Staten övergav förorterna och lämnade dem vind för våg.
Diskrimineringen, invandrarföraktet och massarbetslösheten gjorde därefter sitt . Det utlöste en ilska och ett hat mot majoritetssamhället. Och en identitetsupplösning för de utsatta invandrarna. Familjebanden löstes upp på 90-talet.
Förfallet av bostadsområdena var direkt kopplat till fattigdomen i förorterna. Kvarteren ghettofierades: Pengar, makt våld och respekt. Ungarna ser upp till de äldre som gör affärer med droger och stulet gods.
Det är runt förortskillarna som allt är centrerat, ty fadern har abdikerat och är frånvarande.
De är föraktade och diskriminerade utanför förorterna men som pojkar är de priviligierade i den gammaldags patriarkaliska kultur som råder i invandrarförorterna.
Det våldsamma manlighetsidealet har anammats av de flesta förortskillarna: macho, tuff och brutal för att bli bekräftad. Det ingår även att vara hård mot sin flickvän. Känslor är ett tecken på svaghet.
Sin frustration över de sociala orättvisorna tar de ut på de svagare: pojkarna som inte är macho, de så kallade ”clownerna”, de homosexuella och fr. a. flickorna.
I synnerhet som pojkarna är en del i ålderdomliga sedvänjor av kvinnoförtryck och kvinnoförakt. Flickorna kontrolleras, trakasseras, förtrycks och de som inte underkastar sig straffas. Gruppvåldtäckt är inte ovanligt. Och hedersmord förekommer.
Kvinnlighet uppfattas som en provokation och oskuld är ett måste till varje pris.
Fadela Amara är född 1964 i en algerisk familj i en fransk förort. De var visserligen diskriminerade och segregerade men familjen var fortfarande stabil och fungerande. Det är generationen efter henne som kastats ut i ett kaos av socialt elände och misär
måndag 28 maj 2007
Den tredje versionen
Bortom de moderna städerna och bortom den fattiga efterblivna landsbygden. Ner i den basala kampen för att överleva såsom den pågår i större delen av världen, i länder utan säkerhetsnät, utan trygghet i form av myndigheter som är att lita på och har resurser. I denna kamp är familjebanden det enda man har att falla tillbaka på. Lojaliteten inom familjen och släkten. Och det kontaktnät som man kan bygga upp runt omkring sig. Mer eller mindre mäktiga personer som man ställer sig i skuld till, som man är lojal mot vad det än gäller och som man kan få hjälp av. Tjänster och gentjänster. Ett feodalsamhälle.
För att få tillstånd av myndigheter, för att få barnen in på någon skola, för att få läkar- eller sjukhushjälp. För att klara upp problem med polisen. Det viktigaste är att ha kontakter och nätverk. Eller att kunna betala svarta pengar.
Detta genomsyrar fattiga länder. Bara de utvecklade västliga länderna har lämnat detta stadium, genom sin rikedom, sin relativt omutliga administration, sin rättssäkerhet. Denna tillit till staten och samhället är märklig. Bo Rothstein har skrivit en bok om detta. Så egendomligt och så lätt att falla sönder. Det som vi tar för givet och som våra invandrare inte vågar lita på, Jag skall läsa den.
De böcker om Kina som jag läst i denna sista omgång handlar om detta. Denna undervegetation av kontakter och svarta pengar. Ett annat sätt att tänka, en främmande kultur för oss. Men hur skulle det kunna vara annorlunda.
Vi är så inprogrammerade att alla tänker som vi, det ligger djupt i vår hjärna, att det krävs stark koncentration för att ett kort tag föreställa sig ett annat tankesätt. President Bush och hans rådgivare var övertygade om att irakierna innerst inne tänkte och kände som amerikaner. Det är ett misstag som är nästan omöjligt att inte göra.
En annan sak är slående: Vi har en hög genomsnittlig bildning, vi bombarderas med information, vi har en kristen eller humanistisk ideologi som genomsyrar vårt samhälle, vi har fungerande kontrollapparater och vi är rika. Allt detta ger oss en tunn hinna av civilisation och jag tror också medkänsla: En viss respekt för människor i underläge. En viss godhet. Kulturen har tränat och lärt oss, men vi har inte testats under fattiga extrema tillstånd. Säkert är hinnan mycket tunn.
Avsaknaden av denna hinna är slående i det fattiga Kina: bristen på medkänsla. Eller så är det så att det är så mycket i den krassa verkligheten som måste gå före.
Som turister gled vi i våra båtar förbi fantastiska scenarier men under vattenytan fanns ett annat Kina. Vid ett tillfälle stack jag ner en tå i detta hav.
Jag kom ifrån mitt sällskap i Shanghai, det är lätt gjort i ett myller av människor, och jag visste plötsligt inte var jag var. Turistkartan var inte detaljerad nog och jag kände mig oerhört ensam i en stad med 19 miljoner invånare och utan ett språk.
Någon katastrof var det inte, jag hade mycket pengar på mig i olika fickor och jag hade kunnat ta en taxi till hotellet.
När jag stod lutad över min karta så kom en 25-årig flicka fram till mig och undrade om jag behövde hjälp. Hon var välvårdad, propert klädd och talade god engelska. Hon skulle samma väg förbi mitt hotell så vi promenerade längs de stora gatorna och hon konverserade med sin i stort sätt perfekta engelska. Vi gick förbi en coffee-shop och hon undrade om vi inte kunde dricka en kopp kaffe så att hon fick träna sin engelska. Det var svårt att säga nej.
Vi gick in. Något stämde inte, jag fick onda aningar. Det var för mörkt, det såg inte ut som ett kafé. Jag borde ha vänt och gått, men det fanns inga tydliga tecken.
Jag beställde te och hann se att det kostade 40 yuan. Flickan beställde något åt sig och det sattes fram två små skålar med nötter. Två manliga servitörer fanns i lokalen.
Jag förde tekoppen till läpparna men drack ingenting. Jag sade att jag måste gå nu och bad henne säga till om notan. Det gjorde hon men kom också tillbaka med två drinkar. Jag rörde inte mitt glas.
Då servitören kom med notan var den på motsvarande 1200 kronor. Just innan han var framme så tog hon mitt glas och hällde innehållet över i sitt. Jag var på helspänn men inte rädd.
Jag var övertygad om att de var i maskopi med varandra och att jag hade rånats och dumpats någonstans om jag hade druckit teet. Jag kände sorg över att min unga följeslagare höll på med sådana skumraskaffärer.
”Det här är absurt och jag har inte så mycket pengar” sade jag, ”Jag föreslår att Du ringer efter polisen!”
Servitören var rasande. ”Du har beställt detta och Du skall betala!” Och så visade han en menylista.
”Jag har inte så mycket pengar. Ring polisen!”
”Du får ringa polisen!”
”Nej, Du!”
”Jag har maffia-kontakter, Du kommer att råka mycket illa ut!” Han var uppenbarligen ur ballans.
Jag reser mig och tar fram alla pengar jag har i bakfickan, det är 480 yuan.
”Du får alla mina pengar. Vill Du ha mer så får Du ringa polisen.”
Då reser sig flickan också, tar fram sin plånbok och lägger upp 300 yuan.
Om jag hade druckit teet och blivit drogad så vet jag inte vad som hade hänt mig, men de var uppenbarligen inte kallhamrade brottslingar. De hade fångat fel fisk och de var oroade över händelseutvecklingen, jag var fullständigt nykter, jag tjatade om polisen. Och så trodde de på mig att jag inte hade mer pengar. Plötsligt sköt de tillbaka 80 yuan och sade: ”Vi vill inte ta allt.”
Så gick jag och flickan. Hon såg ut som en skamsen hund. Hon visade vägen som jag skulle ta och sedan skiljdes våra vägar.
Jag har undrat sedan: Vad hände flickan? Fick hon stryk? Fick hon tillbaka sina 300yuan? Varför följde hon med mig ut ur lokalen? Fortsatte hon sitt rollspel ifall polisen skulle bli inkopplad? Skulle hon kontrollera vad jag gjorde? Varför gav de tillbaka 80 yuan? Var det taktik? Eller en plötslig medkänsla?
Jag hade inte kontroll över situationen men det hade inte de heller.
Hur hade hon som tydligt var så välutbildad hamnat i prostitution och kriminalitet?
söndag 13 maj 2007
En resa till Kina under april 2007
Jag har plötsligt inget bredband så jag visar inga bilder på ett tag. (Jag hade Spray som köptes upp av Glocalnet. Då fick jag ett brev som hälsade mig välkommen till Glocalnet, men de skulle halvera min hastighet och dubbla priset!!!)
Version nr1:
”När Kina vaknar kommer världen att darra”.
Det kände vi in i märgen.
Vi tappade nästan andan av den enorma kraften och dynamiken i moderniseringen av storstäderna som vi passerade.
Det kunde ha varit amerikanska städer. De var klädda som vi, de hade bilar som vi och skyskrapor som i New York. Och överallt byggdes det. Hälften av världens byggkranar finns i Shanghai.
Det var en beundransvärd arkitektur , det var rent och snyggt. (Det har nu kommit en lag som dessutom förbjuder spottning.) De kinesiska männen och kvinnorna var vackra. Och överallt pågick kommers.
Ja, Väst kommer att bli överflyglade av Kina.
Hade jag varit 20 år så hade jag lärt mig kinesiska och flyttat till Kina för att få uppleva denna explosionsartade utveckling.
Vi såg de storslagna historiska kulturbyggnaderna i Beijing, kinesisk opera, akrobatik, den kinesiska muren och den folkliga levande kulturen i parken vid det himmelska templet.
Vi såg sidentillverkning, keramik och emaljtillverkning. Pärlodling.
Vi besökte Shanghai, Kinas största stad med 19 miljoner invånare, det rika Hanshou, Suzhou och de vackra städerna Guilin och Jangshou, omgivna av sina milsvida bergsformationer, utmejslade som sockertoppar.
Vi var i Tong Li, Kinas Venedig och vi såg den första kejsaren Qings döda armé i terrakotta utanför Xian.
Men framför allt upplevde vi den heta pulsen i det moderna stadslivet.
Version nr2
Vad såg vi egentligen? Vad upplevde vi?
I turiststråken kunde vi klara oss men utanför var vi hjälplösa. Språket och oerfarenheten av en mycket annorlunda kultur och de avgrundsdjupa skillnaderna i levnadsvillkor gjorde oss oförmögna.
Under ytan finns en värld som var oåtkomlig för oss. Man kan ana den och man kan läsa sig till den men närmare kommer man inte, åtminstone inte utan att råka illa ut.
Det är ett land med total statlig kontroll men med stor individuell frihet under förutsättning att men håller sig inom de politiska ramarna. Med en marknadsekonomin som har satt igång en process som givit hundratals miljoner kineser en begynnande välfärd och många en enorm rikedom.
Men de traditionella strukturerna i byarna och familjerna håller på att brytas sönder.
Växande klyftor, hundratals miljoner av arbetssökande bönder, konkursmässiga statliga fabriker som kan ge ytterligare hundratals miljoner arbetslösa, en rå och naken kapitalism med exploatering av billig arbetskraft som inte har något att sätta emot, korruption, kriminalitet, rättsröta och prostitution. Parat med den vanliga fattigdomen ute i de efterblivna landsdelarna, med svält och vanvård. Systemet är i gungning. Den officiella arbetslöshetssiffran på 4 % är extremt verklighetsfrämmande.
Allt detta just under ytan av storstädernas framgångssaga.
I Beijings och Shanghais bakgator: Var försiktiga. Kampen för att överleva är hård.
Också straffen för kriminalitet är hårda, det finns 5000 arbetsläger av Gulagtyp..
Och tiggarna?
Borde vi ha givit dem småpengar?
Version nr1:
”När Kina vaknar kommer världen att darra”.
Det kände vi in i märgen.
Vi tappade nästan andan av den enorma kraften och dynamiken i moderniseringen av storstäderna som vi passerade.
Det kunde ha varit amerikanska städer. De var klädda som vi, de hade bilar som vi och skyskrapor som i New York. Och överallt byggdes det. Hälften av världens byggkranar finns i Shanghai.
Det var en beundransvärd arkitektur , det var rent och snyggt. (Det har nu kommit en lag som dessutom förbjuder spottning.) De kinesiska männen och kvinnorna var vackra. Och överallt pågick kommers.
Ja, Väst kommer att bli överflyglade av Kina.
Hade jag varit 20 år så hade jag lärt mig kinesiska och flyttat till Kina för att få uppleva denna explosionsartade utveckling.
Vi såg de storslagna historiska kulturbyggnaderna i Beijing, kinesisk opera, akrobatik, den kinesiska muren och den folkliga levande kulturen i parken vid det himmelska templet.
Vi såg sidentillverkning, keramik och emaljtillverkning. Pärlodling.
Vi besökte Shanghai, Kinas största stad med 19 miljoner invånare, det rika Hanshou, Suzhou och de vackra städerna Guilin och Jangshou, omgivna av sina milsvida bergsformationer, utmejslade som sockertoppar.
Vi var i Tong Li, Kinas Venedig och vi såg den första kejsaren Qings döda armé i terrakotta utanför Xian.
Men framför allt upplevde vi den heta pulsen i det moderna stadslivet.
Version nr2
Vad såg vi egentligen? Vad upplevde vi?
I turiststråken kunde vi klara oss men utanför var vi hjälplösa. Språket och oerfarenheten av en mycket annorlunda kultur och de avgrundsdjupa skillnaderna i levnadsvillkor gjorde oss oförmögna.
Under ytan finns en värld som var oåtkomlig för oss. Man kan ana den och man kan läsa sig till den men närmare kommer man inte, åtminstone inte utan att råka illa ut.
Det är ett land med total statlig kontroll men med stor individuell frihet under förutsättning att men håller sig inom de politiska ramarna. Med en marknadsekonomin som har satt igång en process som givit hundratals miljoner kineser en begynnande välfärd och många en enorm rikedom.
Men de traditionella strukturerna i byarna och familjerna håller på att brytas sönder.
Växande klyftor, hundratals miljoner av arbetssökande bönder, konkursmässiga statliga fabriker som kan ge ytterligare hundratals miljoner arbetslösa, en rå och naken kapitalism med exploatering av billig arbetskraft som inte har något att sätta emot, korruption, kriminalitet, rättsröta och prostitution. Parat med den vanliga fattigdomen ute i de efterblivna landsdelarna, med svält och vanvård. Systemet är i gungning. Den officiella arbetslöshetssiffran på 4 % är extremt verklighetsfrämmande.
Allt detta just under ytan av storstädernas framgångssaga.
I Beijings och Shanghais bakgator: Var försiktiga. Kampen för att överleva är hård.
Också straffen för kriminalitet är hårda, det finns 5000 arbetsläger av Gulagtyp..
Och tiggarna?
Borde vi ha givit dem småpengar?
- Det sades att alla handikappade får socialvård i de regioner som de är skrivna i: Cirka 500 yuan i månaden. Om detta stämmer vet vi inte. Det sociala nätverket och den traditionella familjestrukturen håller på att brytas sönder. Hur sedan den sociala servicen skall bekostas är oklart och lagar efterföljs ofta dåligt ute i regionerna. Det finns kommunalpampar som styr efter sitt eget huvud och sin egen penningbörs och det finns traditionellt ett avståndstagande till avvikande i Kina ( i vilken mänsklig hjärna finns inte det?) Det har påvisats långt gången vanvård på barnhem för föräldralösa, fram för allt när det gäller handikappade. (Det är inte länge sedan vi såg samma sak i Östeuropa och om vi går lite längre tillbaka också i Sverige. Vi skall inte förhäva oss.)
- Det sades att tiggarna kunde få ihop 100 yuan om dagen. Tog sig dessa gravt handikappade människor till storstäderna i denna förhoppning? Hur vet vi detta? Jag såg ingen som gav något.
- Det sades att om vi gav något till en tiggare så skulle det dyka upp 30 nya ur intet. Det kan hända, men det fanns också relativt ensamma tiggare.
- Turisterna är tillsagda att inte ge något. Det är ett bekymmer för turistindustrin och det skall bli OS nästa år. Och det finns hundratals miljoner behövande och fattiga. Hur skall vi hantera detta?
Ändå, jag borde ha varit mer givmild. Jag ångrar denna snålhet, eller snarare, att inte ha reflekterat bättre.
Det är ett land med två kulturer, en modern stadskultur och en fattig efterbliven, eftersatt landsbygdskultur, blandat i varandra. Regimen, Presidenten Hu och premiärministern Wen har gigantiska problem att hantera.
.
Det kommer en version nr3. Jag fick en sådan lust att förstå det land vi passerade så jag läser nu parallelt:
Röd åklagare
Miljoner sanningar
Jan Wongs Kina
Kina för nyfikna
Rött damm
Babes i Beijing
Jag har också läst ”Vilda svanar”, ”Vid himmelens kant” "Draken vaknar", "Mei Wing. inga problem" och ”Mitt namn är Sune” (tror jag de hette)
Alla är riktigt bra och intressanta. Jag återkommer.
måndag 9 april 2007
söndag 8 april 2007
I norra Bohuslän 2
Just som våren hade vågat sig fram, fåglarna sjöng för fulla halsar, blommarna tittade upp ur sin vintersömn och vi hade målat och satt båten i sjön så kom snön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)