Varken hora eller kuvad

I tonåren går flickornas och pojkarnas sociala utveckling skilda vägar.
Pojkarna blir ett flockdjur. De måste anpassa sig till pojkgänget, finna en plats i det. Detta är prioritet ett i pojkarnas tonårsliv. Flickor och relationer finns långt ner på listan. Säkert ett villkor för att överleva på stenålderstiden.
I denna flock utvecklas alltför lätt ett flick-och kvinnoförakt, jag förstår inte riktigt varför.
För att platsa i gänget skall man var tuff och kunna erövra flickor. Man skryter och ljuger om det behövs. Det viktigaste är vad kompisarna tycker. Det är en primitiv och rå kultur. Tonårshjärnan är outvecklad och oerfaren och flickor utnyttjas och dumpas.
Det är omvittnat att barnsoldaterna är brutalare än de vuxna och likaså var de kriminella barnen i Gulag grymmare än de vuxna. Deras empati var outvecklad.
Vissa män förblir outvecklade. I synnerhet i gruppsammanhang.
Detta är en hårddragen bild. Men jag har sett det under femtiotalet, i mansdominerade kulturer som till sjöss på båtar, i militärlivet, i idrotten och så vidare.
Föraktet av kvinnor är också beskrivet i böcker som t. ex Den kvinliga enucken av Greer,


Stackars flickor i tonåren som helt aningslöst är inriktade på relationer utan att veta att pojkarna faktiskt är väsensskilt olika dem.

Så tillkommer det primitiva spelet och reglerna för attraktion mellan könen som är mer än lovligt naket i tonåren. Flickorna skall vara vackra och pojkarna macho.

Det är en ensidig beskrivning och är bara en del av sanningen, större eller mindre beroende på hur utvecklad kultur man lever i.
Utanför Europa, i de fattiga länderna, är kvinnoföraktet stort.
Jag tror att detta finns som rudiment från stenåldermänniskans känsloliv och hjärna.

Nu till boken: ”Varken hora eller kuvad” av Fadela Amara. En prisbelönad fransk bok.
Briljant genomträngande och upprörande analyserar hon det sociala livet i de franska förorterna, framför allt förtrycket av flickorna och kvinnorna.
Det är den mansschauvinistiska stenålderskulturen fördjupad av diskriminering, invanrarförakt, familjeupplösning och fattigdom.
Redan från begynnelsen misskötte franska staten invandrarförorterna. Kanske trodde man att företeelsen bara var tillfällig.
Så kom besparingstider och skolresurserna, fritidsverksamheten och mydighetsnärvaron minskade drastiskt. Staten övergav förorterna och lämnade dem vind för våg.
Diskrimineringen, invandrarföraktet och massarbetslösheten gjorde därefter sitt . Det utlöste en ilska och ett hat mot majoritetssamhället. Och en identitetsupplösning för de utsatta invandrarna. Familjebanden löstes upp på 90-talet.
Förfallet av bostadsområdena var direkt kopplat till fattigdomen i förorterna. Kvarteren ghettofierades: Pengar, makt våld och respekt. Ungarna ser upp till de äldre som gör affärer med droger och stulet gods.
Det är runt förortskillarna som allt är centrerat, ty fadern har abdikerat och är frånvarande.
De är föraktade och diskriminerade utanför förorterna men som pojkar är de priviligierade i den gammaldags patriarkaliska kultur som råder i invandrarförorterna.
Det våldsamma manlighetsidealet har anammats av de flesta förortskillarna: macho, tuff och brutal för att bli bekräftad. Det ingår även att vara hård mot sin flickvän. Känslor är ett tecken på svaghet.
Sin frustration över de sociala orättvisorna tar de ut på de svagare: pojkarna som inte är macho, de så kallade ”clownerna”, de homosexuella och fr. a. flickorna.
I synnerhet som pojkarna är en del i ålderdomliga sedvänjor av kvinnoförtryck och kvinnoförakt. Flickorna kontrolleras, trakasseras, förtrycks och de som inte underkastar sig straffas. Gruppvåldtäckt är inte ovanligt. Och hedersmord förekommer.
Kvinnlighet uppfattas som en provokation och oskuld är ett måste till varje pris.

Fadela Amara är född 1964 i en algerisk familj i en fransk förort. De var visserligen diskriminerade och segregerade men familjen var fortfarande stabil och fungerande. Det är generationen efter henne som kastats ut i ett kaos av socialt elände och misär