lördag 3 maj 2008

Militärtjänsten 1956-57

Till Lasse!
Gunilla,www.vikeningarna.blogspot.com, har skrivit om de "skimrande" åren efter 1956. Här är mina:

I slutet av maj hade jag snaggat mitt hår, köpt militärglasögon och rest upp till Örebro, där I3, ett infanteriregemente, låg.
Jag hade två böcker med mig: ”Kinesisk filosofi” som innehöll boken om Tao och utdrag från Chuang Tze, som jag uppskattade högt, och en bok om västerländsk filosofi. De innehöll min livssyn och jag ansåg att innehavet av dessa var värdigt en blivande officer och de skulle skänka mig tröst i svårigheter.
Vad jag bedrog mig!
Örebro var en kompromiss, det var i skogsområdena, vilket jag trodde var det naturligaste för ett infanteri, men det var inte så långt hemifrån som Norrland skulle ha varit.
Det blev en kulturchock. Yrkesmilitärerna var inga ödmjuka filosofer i skuggan av döden. De hade aldrig varit i närheten av ett krig, de var okänsliga, manschauvinistiska machofigurer som glorifierade krig och dödande. (Alla var inte på detta sätt men många.)
Dessutom den hänsynslösa supereffektiva disciplinen och det meningslösa exercerandet.
Jag blev olycklig och jag var ensam, för det var för långt borta för att kunna åka hem under helgerna. Tågen var långsamma på den tiden.
Efter 3 månader kunde man få specialisera sig och jag sökte jägarutbildningen i Linköping, det var närmare hem och framför allt till Kopparbo.
Det var samma regemente, Livgrenadjärregementet, som min olycklige farfars far hade tjänat
De som sökte dit var toppidrottsmännen från hela landet och så jag. Jag kom ur askan i elden. Det var extremt hårt tempo och jag var inte tränad för det. På kvällarna var jag så illamående av trötthet att jag inte kunde äta.
Eftersom jag hade skrivit på officersutbildning så hade jag rätt att söka till ett annat regemente och jag valde I7, som låg i Ystad. Nu skulle jag kunna komma hem under helgerna.

Då grep de världspolitiska händelserna in i mitt liv för första gången.
I juni 1956 slås ett arbetaruppror ner av militären i Poznan i Polen. I november krossas brutalt den ungerska revolten av Röda armén och samtidigt startar Suez-kriget.
Alla permissioner resten av året drogs in, vi hade alltid skarpa skott med oss och vi övade försvar av kusten.
De flesta av oss i det militära levde i en mikrovärld. Ett krig var ingen realitet för oss, vi hade nog med att överleva de dagliga vedermödorna och förödmjukelserna. Men permissionsförbudet, det var påtagligt.
Vi låg 18 underofficersaspiranter i varje rum. Tvättrum och toaletter fanns i ett enda stort utrymme, 12 toalettstolar i rad på en halv meters avstånd, utan skiljeväggar. Snacka om ”privacy” och integritet.
Efter ett halvår hade vi alla blivit fysiskt urstarka. När vi av och till bestraffades kollektivt med flera timmars språngmarsch, så skrattade vi, vi hade kunnat springa i dagar utan rast.
















Men jag hade tre problem i Ystad:
Jag förstod inte, när jag kom dit, underofficerarnas bondska Ystadsdialekt. Jag uppfattade inte om de skrek höger eller vänster om. De blev övertygade om att jag var efterbliven.
Sergeant Söderberg, som i 11 månader skulle plåga och ”mobba” mig (det uttrycket fanns inte på den tiden) .Trakasserier i det militära var naturligt och tillåtet. Han var helt på det klara med att jag var ointelligent. Dessutom var jag velig och opålitlig. Han var så övertygad om detta, så att när jag skrev alla frågor rätt på skrivningarna, och det gjorde jag ofta, för jag var intresserad av taktik, militärpedagogik och militärpsykologi, då underkände han mig. För det var ju uppenbart att jag måste ha fuskat! I kanten av skrivningarna skrev han: Brott lönar sig ej!!!. Jag har kvar en sådan skrivning. I själva verket var jag så intresserad att jag lånade mängder av böcker på regementsbiblioteket Det var min stora behållning av militärtjänsten förutom konditionen.Varje månad hängdes det i korridoren upp betyg och omdömen för var och en på plutonen. Det var sergeant Söderbergs egna handskrivna författade bedömningar. Varje månad befanns jag vara dum, ointelligent, värdelös, velig oduglig, ohederlig och opålitlig. Han hatade mig verkligen. Fast inte bara mig. Alla veka gymnasister från bättre familjer låg illa till. Jag hämnades. När jag stod i givakt så svajade jag, nästan omärkligt. Han brukade explodera och jag förstod ingenting. Då njöt jag i tysthet och det kunde ju inte bli värre.
Jag avskydde nu militärlivet. Men det fanns ingen utväg. Vapenfri tjänst var inte uppfunnet ännu. Det fanns en kurator som skulle ta hand om de värnpliktigas problem. Det var bara det att han var kompis med officerarna och en stor beundrare av översten och när jag talade om hur jag vantrivdes i det militära så trodde han att jag inte var riktigt klok. Det fanns inget annat än att ta sig igenom 15 månader och hoppas på att högsta befälet skulle förstå att jag inte dög till officer. Jag litade på sergeantens omdöme.
Militärpsykiatri-pedagogik och psykologi är definitivt värt att studeras av många skäl.
Tag t. ex. tekniken för hur en liten bortkommen student skall sätta sig i respekt hos, ge order till, bli åtlydd och fruktas av jämnåriga, kraftiga, tuffa, trotsiga värnpliktiga från landsbygden.
Mycket enkelt: Kraftfulla rörelser, peka med hela handen, aldrig, aldrig någonsin le eller skratta, aldrig samtala kamratligt med någon. Och vid pauser gå avsides.
Inför en sådan kall människa fattar man rädsla och respekt. Så fruktansvärt enkelt. Så bedrövligt enkelt.
Jag försäkrade mig om att ingen av befälet ansåg att jag borde bli officer, men när sista sommaren kom upptäckte man att man behövde fler officersaspiranter och jag dammades av.
Då gick jag upp till översten, han är Gud på ett regemente, honom träffar man aldrig, än mindre talar man med honom. Överstar är i själva verket imponerande personer, utkristalliserade genom en obarmhärtig konkurrens.
Han skrattade hjärtligt åt mig när jag sa att jag inte skulle gå på kadettskolan om jag så skulle straffa ut mig. Ingen, sa han har någonsin lyckats med det.
Då bestämde jag mig för att lägga lärarutbildningen på hyllan och bli läkare. Då skulle deras officersutbildning bli bortkastad.



I kadettmundering reste jag upp till Karlberg i Stockholm för att bli officer.
Första veckan bestod av dagslånga tester. Jag saboterade varje test, svor på att jag skulle bli läkare och lyckades engagera studentpolitiker i saken. Hur jag lyckades med det kommer jag inte ihåg.
Till slut gav kadettskolan upp och jag fick ett ultimatum: Om jag inte gick på läkarlinjen inom 2 år skulle de med eller mot min vilja ta in mig på nytt.
Så började åter igen ett nytt skede i mitt liv, ett bättre.