Min tro

Detta är min tro:

Vi tror på Gud Fader, allsmäktig, himmelns och jordens skapare.

Kant har definierat gränserna för vårt vetande. Det vi tar emot genom våra sinnesorgan (syn, hörsel, smak, lukt och kanske något mer), det strukturerar vår hjärna (i tid, rum, orsak och verkan och kanske något mer) för att vi skall kunna hantera yttervärlden och kunna överleva. I detta paket utspelas hela vårt liv, inklusive vår vetenskap.

Men våra sinnen är begränsade och det finns djurarter som har andra sinnen och mycket skarpare sinnen. Vi har de sinnesfunktioner som vi behöver för att överleva.
Men bortom vår hjärnas strukturer och bortom det vi mottar med våra sinnen, nämligen Das Ding an sich, om det vet vi ingenting.

Det mesta är ofattbart för oss även om vetenskapen har fört oss till våra sinnens och vår hjärnas yttersta gränser.
Bortom dessa gränser kan jag tro eller veta att det finns något som är oförståligt och oåtkomligt för oss.

.
Jag kan kalla detta för Gud Fader, himmelens och jordens skapare

.Vi tro ock på Jesus Kristus.

Vi har behov av godhet, att godhet finns, att det finns människor som gör gott, av plikt, för att de är uppfostrade så, för att de är modiga, för att de är empatiska, för att de måste.
Jesus lät sig korsfästas.
Vi har behov av tröst, förståelse, försoning, förlåtelse för att vi inte orkar, inte förstår, inte vågar att vara goda.
Vi har behov av tröst och stöd för vår rädsla, vår ångest, för all orättvisa, för all smärta, all ensamhet,
Jesus Kristus är inkarnationen av allt detta. Han är detta.

Så kan jag ock tro på Jesus Kristus.

Vi tror ock på den Helige Anden.

Den kraft eller det Intet som omsluter allt, som finns i allt och alla, detta
Gudomliga Intet, som alla religioners mystiker uppfattar som det centrala i all tro, i allt liv.
Så kan jag ock tro på den Helige Ande.

En helig allmännelig kyrka.

De svenska kyrkorna är djupt och helt förknippade med den kultur som jag har vuxit upp i. De kan inte tänkas bort. Det är rum med stillhet, avskildhet och helighet.

Syndernas förlåtelse

Det är en nåd att stilla bedja om. Men om detta vet jag ingenting.

De dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Ingenting kan försvinna, bara förändras. Till andra former, andra substanser, andra medvetandegrader.
Som en gnista som faller tillbaka, som en droppe vatten i havet, som atomer i universum. Som molekyler i ett kretslopp. En evig ro, en evig sömn.
Jag kan känna förtröstan i detta: att få vila i evigheten, i Guds händer.

Jag har alltså en ”poetisk” syn på kristendomen. För mig är detta tillräckligt. Det ger mig en viss ro.

Men för frälsningens barn, de bokstavstroende, för dem räcker det inte. För dem krävs det en konkret förkunnelse och visshet, att Jesus lever, att Gud finns, att bibeln är Guds ord.
Det är allt eller intet.

De som viskade

De som viskade av Orlando Figes

Min dotter är operasångerska, konstnärligt ansvarig för musik och skådespelare på familjens teater, regissör, översättare, manusförfattare, 5-barnsmamma och aktiv socialdemokratisk politiker. Hon och hennes make driver en opera, Regina, utan några samhälliga bidrag och är därför ständigt jagade av banker och skattemyndigheter, men de har överlevt i snart 15 år. Stresståliga och beundransvärda.

Det finns en förhistoria:

Efter musikkonservatoriet i Köpenhamn begav hon sig till London under några år. Hon försörjde sig som sångerska, upplevde skuggsidan i det engelska samhället och kom hem som kommunist. Gifte in sig i en konservativ juristfamilj och slutade som en socialdemokratisk politiker.

Den ryska historien i boken ”De som viskade” har också en förhistoria.

Liberalismen och industrialiseringen i England under det tidiga 1800-talet var en grym och hänsynslös exploatering av de fattiga folkmassorna. Marx och Engels upplevde detta.

I Ryssland var likaså den stora bondebefolkningen extremt fattig och också industriproletäriatet.

1917 lyckades en liten starkt idealistisk grupp genomföra en oblodig kommunistisk revolution och ta den absoluta makten i Ryssland.

Hur kunde det sedan gå så snett?

Regimens väg kantades av ofattbara umbäranden: Första världskriget (3,8 miljoner döda och 5 miljoner sårade), det extremt grymma inbördeskriget, hungersnöden (5-8 miljoner döda). Sedan kom andra världskriget som slog sönder samhället: 26 miljoner döda, 18 miljoner sårade, 4 miljoner försvunna, 20 miljoner hemlösa, 100 miljoner undernärda, 1700 städer och 70.000 byar totalförstörd.

Man tog total kontroll över media, skolor, arbetsplatser och genomförde en polisstat med ett heltäckande angiverisystem (5-20% var angivare plus de som var frivilligt lojala, de som utnyttjade systemet för sin karriär eller annan vinning).

De unga generationerna blev totalt indoktrinerade och de äldre blev tysta.

All opposition skulle undanröjas: Utrensningarna var omfattande. Man ansåg att om 5% av de arresterade var skyldiga så var 95% oskyldiga att offra ett gott pris. 25 miljoner fördes till arbetsläger eller avrättades. Rädslan och tystnaden var utbredd.

Man införde en kommunistisk arbetarideologi med lojalitet mot staten, partiet och revolutionen före lojaliteten mot familjen. Det var en ideologi med pliktmoral. Man skulle lyda, tjäna, försaka och tro. Och det var ett krig mot det gamla samhället, mot familjen, kyrkan, handelmännen och framför allt mot bönderna (60 miljoner bönder tvingades in i kolchoser, 10 miljoner fördrevs och 6 miljoner fördes till arbetsläger)

Familjerna slogs sönder och barnen övergavs. Det var en klar politik att de arresterades familjer skulle brytas upp, hustrurna tvingades ta avstånd från sina män och oftast arresterades även dessa. Barnen skickades till primitiva barnhem Alla familjer med någon arresterad medlem stöttes ut ur gemenskapen och samhället. Far-och morföräldrarna försökte ofta att hjälpa och att i hemlighet och med fara ta hand om barnen. Också några enstaka människor i det sovjetiska samhället försökte hjälpa men de allra flesta tog avstånd.

Nya kulturer skapades med nya värderingar: En ny hierarkisk elit av 2,4 miljoner statstjänstemän, barnhemsbarnens livssyn (djungelns lag, kollektivismen, att bli mönstermedborgare och att ta avstånd från sina föräldrar var det enda sättet att komma in i samhället igen). Klasstillhörigheten betydde allt. Så småningom försvann det spartanska idealet hos eliten och man återgick till en familjekultur med så mycket bekvämlighet som det var möjligt. Bostadsbristen var emellertid gigantisk. Varje familj hade knappt ett rum till förfogande och oftast mycket mindre. Detta skapade också ett nytt sätt att leva: utan privatliv.

Nu kommer det allra mest gåtfulla, intressanta och lärorika i hela denna historia.

Alla familjer hade någon i släkten som de kände väl som hade blivit arresterad som folkets fiende eller spion.

Trots detta var de allra flesta, och alla i generationerna under 30 år, övertygade om att de arresterade och dömda var skyldiga och behandlade dem och deras familj därefter.

När man lever i ett samhälle och växer upp i det så finns det tydligen bara en verklighet att förhålla sig till. I våra hjärnor finns inga alternativ. Vi ser med samhällets eller vår ”samhällsgrupps” ögon fastän ”verkligheten” runt omkring skriker att det stämmer inte. Men vi kan inte se.

Biologerna hävdar att vår hjärna har en struktur som ”väntar” på att fyllas med ett språk och på samma sätt omgivningens värderingar. Detta blir vårt sätt att se och tänka, hur ”den verkliga verkligheten” än ser ut.

Det måste naturligtvis vara samma mekanism i verksamhet i våra liv och i vårt samhälle. Vi måste fråga oss och tänka efter: Vad är det vi ser och inte ser och vad är det vi tänker och inte tänker.

Detta är bakgrunden i denna bok.

Nu kommer det oerhört gripande och fantastiska i denna bok:

Alla de många människoöden som man får följa. Usla, tragiska, olyckliga, goda, lyckosamma. Hela spektret av människokaraktärer från ondska till godhet. Under ofattbart dramatiska omständigheter. Människorna och livet vid sina yttersta gränser.

Jag drar efter andan om och om igen.