Den tredje versionen

Bortom de moderna städerna och bortom den fattiga efterblivna landsbygden. Ner i den basala kampen för att överleva såsom den pågår i större delen av världen, i länder utan säkerhetsnät, utan trygghet i form av myndigheter som är att lita på och har resurser. I denna kamp är familjebanden det enda man har att falla tillbaka på. Lojaliteten inom familjen och släkten. Och det kontaktnät som man kan bygga upp runt omkring sig. Mer eller mindre mäktiga personer som man ställer sig i skuld till, som man är lojal mot vad det än gäller och som man kan få hjälp av. Tjänster och gentjänster. Ett feodalsamhälle.
För att få tillstånd av myndigheter, för att få barnen in på någon skola, för att få läkar- eller sjukhushjälp. För att klara upp problem med polisen. Det viktigaste är att ha kontakter och nätverk. Eller att kunna betala svarta pengar.

Detta genomsyrar fattiga länder. Bara de utvecklade västliga länderna har lämnat detta stadium, genom sin rikedom, sin relativt omutliga administration, sin rättssäkerhet. Denna tillit till staten och samhället är märklig. Bo Rothstein har skrivit en bok om detta. Så egendomligt och så lätt att falla sönder. Det som vi tar för givet och som våra invandrare inte vågar lita på, Jag skall läsa den.

De böcker om Kina som jag läst i denna sista omgång handlar om detta. Denna undervegetation av kontakter och svarta pengar. Ett annat sätt att tänka, en främmande kultur för oss. Men hur skulle det kunna vara annorlunda.
Vi är så inprogrammerade att alla tänker som vi, det ligger djupt i vår hjärna, att det krävs stark koncentration för att ett kort tag föreställa sig ett annat tankesätt. President Bush och hans rådgivare var övertygade om att irakierna innerst inne tänkte och kände som amerikaner. Det är ett misstag som är nästan omöjligt att inte göra.

En annan sak är slående: Vi har en hög genomsnittlig bildning, vi bombarderas med information, vi har en kristen eller humanistisk ideologi som genomsyrar vårt samhälle, vi har fungerande kontrollapparater och vi är rika. Allt detta ger oss en tunn hinna av civilisation och jag tror också medkänsla: En viss respekt för människor i underläge. En viss godhet. Kulturen har tränat och lärt oss, men vi har inte testats under fattiga extrema tillstånd. Säkert är hinnan mycket tunn.
Avsaknaden av denna hinna är slående i det fattiga Kina: bristen på medkänsla. Eller så är det så att det är så mycket i den krassa verkligheten som måste gå före.

Som turister gled vi i våra båtar förbi fantastiska scenarier men under vattenytan fanns ett annat Kina. Vid ett tillfälle stack jag ner en tå i detta hav.
Jag kom ifrån mitt sällskap i Shanghai, det är lätt gjort i ett myller av människor, och jag visste plötsligt inte var jag var. Turistkartan var inte detaljerad nog och jag kände mig oerhört ensam i en stad med 19 miljoner invånare och utan ett språk.
Någon katastrof var det inte, jag hade mycket pengar på mig i olika fickor och jag hade kunnat ta en taxi till hotellet.
När jag stod lutad över min karta så kom en 25-årig flicka fram till mig och undrade om jag behövde hjälp. Hon var välvårdad, propert klädd och talade god engelska. Hon skulle samma väg förbi mitt hotell så vi promenerade längs de stora gatorna och hon konverserade med sin i stort sätt perfekta engelska. Vi gick förbi en coffee-shop och hon undrade om vi inte kunde dricka en kopp kaffe så att hon fick träna sin engelska. Det var svårt att säga nej.
Vi gick in. Något stämde inte, jag fick onda aningar. Det var för mörkt, det såg inte ut som ett kafé. Jag borde ha vänt och gått, men det fanns inga tydliga tecken.
Jag beställde te och hann se att det kostade 40 yuan. Flickan beställde något åt sig och det sattes fram två små skålar med nötter. Två manliga servitörer fanns i lokalen.
Jag förde tekoppen till läpparna men drack ingenting. Jag sade att jag måste gå nu och bad henne säga till om notan. Det gjorde hon men kom också tillbaka med två drinkar. Jag rörde inte mitt glas.
Då servitören kom med notan var den på motsvarande 1200 kronor. Just innan han var framme så tog hon mitt glas och hällde innehållet över i sitt. Jag var på helspänn men inte rädd.
Jag var övertygad om att de var i maskopi med varandra och att jag hade rånats och dumpats någonstans om jag hade druckit teet. Jag kände sorg över att min unga följeslagare höll på med sådana skumraskaffärer.
”Det här är absurt och jag har inte så mycket pengar” sade jag, ”Jag föreslår att Du ringer efter polisen!”
Servitören var rasande. ”Du har beställt detta och Du skall betala!” Och så visade han en menylista.
”Jag har inte så mycket pengar. Ring polisen!”
”Du får ringa polisen!”
”Nej, Du!”
”Jag har maffia-kontakter, Du kommer att råka mycket illa ut!” Han var uppenbarligen ur ballans.
Jag reser mig och tar fram alla pengar jag har i bakfickan, det är 480 yuan.
”Du får alla mina pengar. Vill Du ha mer så får Du ringa polisen.”
Då reser sig flickan också, tar fram sin plånbok och lägger upp 300 yuan.
Om jag hade druckit teet och blivit drogad så vet jag inte vad som hade hänt mig, men de var uppenbarligen inte kallhamrade brottslingar. De hade fångat fel fisk och de var oroade över händelseutvecklingen, jag var fullständigt nykter, jag tjatade om polisen. Och så trodde de på mig att jag inte hade mer pengar. Plötsligt sköt de tillbaka 80 yuan och sade: ”Vi vill inte ta allt.”
Så gick jag och flickan. Hon såg ut som en skamsen hund. Hon visade vägen som jag skulle ta och sedan skiljdes våra vägar.
Jag har undrat sedan: Vad hände flickan? Fick hon stryk? Fick hon tillbaka sina 300yuan? Varför följde hon med mig ut ur lokalen? Fortsatte hon sitt rollspel ifall polisen skulle bli inkopplad? Skulle hon kontrollera vad jag gjorde? Varför gav de tillbaka 80 yuan? Var det taktik? Eller en plötslig medkänsla?
Jag hade inte kontroll över situationen men det hade inte de heller.
Hur hade hon som tydligt var så välutbildad hamnat i prostitution och kriminalitet?