Kapuscinski

Kapuscinski, som i decennier rest över flera kontinenter, som bott på de mest ogästvänliga ställen, som har känt luftdraget av historiens vingslag i sitt ansikte, som varit med om vidrigheter och elände, läst, samlat fakta, förstått vad som försiggått framför hans ögon, reflekterat och sedan delat med sig i sina böcker.
Jag har sällan lärt mig så mycket och jag har förstått förhållanden som jag inte kunnat finna förklaringar till i andra böcker. Jag har köpt alla hans böcker som är översatta till svenska.
”Imperiet”
En bok om Sovjetunionens människor ( homo sovjeticus med samma komplicerade mönster av hat och fruktan som präglar de koloniaserade människorna i förhållandet till makthavaren, fruktan tar slutligen överhanden över hatet, kväser och lamslår.) Om systemets ohyggliga grymheter och landets oändliga vidder.
Han skriver om vad hunger är ( han är sju år när kriget rasar och det finns ingen mat.), om vad förlust av männsklighet är (General Kopecs i ett av lägren i Kamtjatka: Han har inget namn, han vet inte var han är, han har blivit av med sitt språk, ingen vill tala med honom, han är ett kolli, ett ting, en lekboll.)
Ett myller av människoöden.
Och förfärligheter: Den stora katedralen ”Kristus Frälsaren” i Moskva som det tog 45 år att bygga och som var Notre Dame’s och Petruskyrkans like i storhet och skönhet. Den plundrades och revs av Stalin.
Han berättar om kylan och vad som händer när fångarna sätter sig runt en flammande brasa. Från ena sidan upphettade och från den andra 40 graders kyla. Kylan bakifrån tar överhanden, de flyttar sig närmare den livgivande elden. Men musklerna stelnar, de grips av en sömnighet, de kan snart inte röra sig och om de med tvång dras bort faller de som käglor i snön. Det gick inte en dag utan att tio till tjugo stela lik bars bort.
Sibirien var så öde och vidstäckt att det var nästan omöjligt att fly.
När de kriminella fångarna planlade en rymning så övertalade de en politisk fånge, som var naiv och inte förstod, att följa med. Det var deras garanti att inte svälta ihjäl.
Han berättar om Dostojevskijs stora psykologiska upptäckt:
den onödiga grymheten. Grymhet för grymhetens egen skull, som njutning och som en känsla av absolut makt.
Han beskriver de arktiska dödslägren. I dessa läger finns saker som en människa inte borde få veta. Men att se livets botten är inte det värsta. Det värsta är när människan gör denna botten till sin. Lägren satte varje människa på prov vad gällde hennes karaktär och hennes mänskliga moral och nittionio procent bestod inte provet.
Han skriver om de tre farsoterna:
nationalismen, rasismen och den religiösa fundamentalismen.
”Att komma i kontakt med intellektet hos den som är smittad av en av dessa farsoter är inte möjligt. I ett sådant huvud brinner ett heligt bål som bara väntar på brännoffer. Det är inte samtal en sådan person är ute efter, utan deklarationer. Han vill att man ska ge honom bifall, erkänna att han har rätt, skriva under på det. Människor finns inte, det finns bara saken.
”
Han ser vad andra inte ser och han reflekterar. Det är oerhört lärorikt.