Min konsthistoria del 4

Runt 1460 verkade i norr, i Nederländerna, van der Goes och Memling.

Hugo van der Goes har länge varit min favorit
men Memling är lika stor.

Och samtidigt i Italien:
Den vita, ljusa Piero della Francesca.
År 2000 reste vi till Arezzo för att se hans stora muralmålningar där.
Det var alltför hett, vi sökte svalka i en park medan vi väntade på att kyrkan skulle öppna.
Dagen efter fyllde Gunnel 60 år. Vi bodde då i Montepolliciano.

Giovanni Bellini.





Och den mörka, annorlunda Mantegna.

Mina två favoriter från den tidiga konsthistorien

Pietán från Avignon

Jag är inte säker på att man vet vem som har gjort den. Men det uppges numera att mästaren heter Quarton eller Charonton eller Charton eller Charretier. Den hänger i Louvre. Sista gången jag såg den. 2006,blev jag besviken, men ändå....

Om man kommer till Uffizierna i Florens så är det en nederländare som glänser över alla andra.

Hugo van der Goes med sitt stora Portinari-altare.

Det beställdes av en italienare.

Min konsthistoria 3

De tidiga italienarna (Början av 1400-talet)
Präglade av sitt lands skönhet och ljuvliga klimat så blev livet mer uthärdligt och människorna friare. Så kan man tolka tiden genom dessa bilder från prerenaissansen i Italien. Men givetvis så var fattigdom, förtryck och sjukdom lika eländigt som överallt annars.
Da Fabriano
Massaccio
Fra Angelico

Fra Lippo Lippi

Kristus uppståndelse

I Nordeuropa, i mitten av 1400-talet, i Nederländerna, är Gud allsmäktig, en människas liv blåses ut som flamman på en tändsticka. Hon måste underkasta sig och följa hans bud. Allt är till för hans härlighet och vårt liv här på jorden en tillfällighet i väntan på döden, domen och det som är därefter.
Dirck Bouts berättelse om Jesu uppståndelse är representativ för denna livssyn och religiositet. Jesus har visserligen övervunnit döden, men han är fylld av bedrövelse och tyngd av alla våra synder





I Italien är det annorlunda. Kanske är det det varmare och soligare klimatet, kanske nya idé-strömningar om individualitet och nya horisonter.
Piero della Francescas ”uppståndelse” är kraftfull på alla plan. Kristus står segerviss. Människorna är inte enbart kuggar längre i Guds maskineri. Nya tider stundar, vi skapar våra egna öden.
Denna bild av Piero della Francesca har Aldous Huxley utnämnt till världens främsta tavla någonsin.
Jag kan inte avgöra för min del om den ena av dessa två är vackrare eller starkare än den andre. De är så väldigt olika
Det började kanske i Italien men det var i Nordeuropa som vår moderna kultur spirade och tog fart: Upplysningen, empirismen, det vetenskapliga tillvägagångssättet och sekulariseringen.

Min konsthistoria 2

Varför dröjde det 100 år efter Giotto innan nya mästerverk skapades?
Var det digerdöden som slog ut de människor som skulle åstadkomma dem eller finansiera dem.
Nej, det måste finnas någon annan förklaring eller kanske de existerar och det är jag som inte känner till dem.




Efter 100 år blommade bildkonsten upp samtidigt i norra Europa och Italien.

I Nedeländerna:
Robert Campin,
Van Eyck
Rogier der Weyden
Petrus Christus
Dirck Bouts



Deras naiva allvarliga djupa religiositet.
Deras inträngande psykologiska skildringar av människor och händelser.
Deras distinkta Gudomliga skönhet.

Med anledning av Gunillas reflexioner om Heidegger

Jag har tänkt fortsätta med konsthistorien men med anledning av Gunillas reflexioner om Heidegger så en parantes:
Heidegger är en av de stora filosoferna, men han står i skuld till Husserl.
Husserl föddes 1859 i en judisk familj..
Vid 27 års ålder lät han döpa sig
Året därpå gifte han sig med Malvine Charlotte som också konverterade till kristendomen. De fick tre barn, varav en son stupade i Verdun 1916.
Han är en av de okända föregångsmännen inom filosofins historia och blev professor i Heidelberg.
Heidegger beundrade honom, såg upp till honom och studerade för honom. Hans stora bok ”Sein und Zeit” dedikerades till Husserl 1927. Året därpå pensionerades Husserl och blev Emeritus med ett eget rum på universitetet.
Heidegger blev då professor i filosofi
1933 kom nationalsocialismen till makten och Heidegger blev rektor för universitetet i Heidelberg.
Husserl utestängdes i och med detta från universitetet, portförbjöds av Heidegger. Han dog isolerad, i ensamhet 1938.
Likafullt är Heidegger en stor filosof. Det är egendomligt att behöva hantera två så skilda sidor i en människas väsen. En sådan kulturkrock. Heidegger avgick efter ett år. Vad tänkte han, vad kände han?

Filosofin består av en kedja av tankar från tidigare tänkare. I detta fallet rör det sig om vad vi kan veta och inte veta. Den stora slutpunkten är Kant: Vår hjärna strukturerar en värld genom de förnimmelser den får utifrån. Från yttervärlden som vi aldrig kan nå eller veta något om.

Sedan hakar Husserl på:
Jag måste erkänna att jag bara förstår fragmentariskt av vad Husserl menar men ungefär så här, enligt min älsklingsbok, Magee: Låt oss inte fördjupa oss i olösliga problem om medvetandeobjektens självständiga existens. Det är däremot absolut säkert att de existerar som medvetandeobjekt för oss. Låt oss därför undersöka vårt medvetande och dess objekt och strunta i yttervärlden.
Heidegger går vidare: Vi lever integrereade i denna värld av något slag. Det är inte kunskapen om yttervärlden som är det viktiga utan gåtan EXISTENSEN. Låt oss analysera vårt medvetande om vår egen existens. Han kommer till slut fram till :

• Vårt vara är tid.Vi är förkroppsligad tid, människor är inkarnerad tid.
• Vi skyndar in i en okänd framtid och gör val utan att veta. Ångest och skuld är därför vår lott.

Sedan kommer Sartre och Camus.