onsdag 11 maj 2011

Min tro

Detta är min tro:

Vi tror på Gud Fader, allsmäktig, himmelns och jordens skapare.

Kant har definierat gränserna för vårt vetande. Det vi tar emot genom våra sinnesorgan (syn, hörsel, smak, lukt och kanske något mer), det strukturerar vår hjärna (i tid, rum, orsak och verkan och kanske något mer) för att vi skall kunna hantera yttervärlden och kunna överleva. I detta paket utspelas hela vårt liv, inklusive vår vetenskap.

Men våra sinnen är begränsade och det finns djurarter som har andra sinnen och mycket skarpare sinnen. Vi har de sinnesfunktioner som vi behöver för att överleva.
Men bortom vår hjärnas strukturer och bortom det vi mottar med våra sinnen, nämligen Das Ding an sich, om det vet vi ingenting.

Det mesta är ofattbart för oss även om vetenskapen har fört oss till våra sinnens och vår hjärnas yttersta gränser.
Bortom dessa gränser kan jag tro eller veta att det finns något som är oförståligt och oåtkomligt för oss.

.
Jag kan kalla detta för Gud Fader, himmelens och jordens skapare

.Vi tro ock på Jesus Kristus.

Vi har behov av godhet, att godhet finns, att det finns människor som gör gott, av plikt, för att de är uppfostrade så, för att de är modiga, för att de är empatiska, för att de måste.
Jesus lät sig korsfästas.
Vi har behov av tröst, förståelse, försoning, förlåtelse för att vi inte orkar, inte förstår, inte vågar att vara goda.
Vi har behov av tröst och stöd för vår rädsla, vår ångest, för all orättvisa, för all smärta, all ensamhet,
Jesus Kristus är inkarnationen av allt detta. Han är detta.

Så kan jag ock tro på Jesus Kristus.

Vi tror ock på den Helige Anden.

Den kraft eller det Intet som omsluter allt, som finns i allt och alla, detta
Gudomliga Intet, som alla religioners mystiker uppfattar som det centrala i all tro, i allt liv.
Så kan jag ock tro på den Helige Ande.

En helig allmännelig kyrka.

De svenska kyrkorna är djupt och helt förknippade med den kultur som jag har vuxit upp i. De kan inte tänkas bort. Det är rum med stillhet, avskildhet och helighet.

Syndernas förlåtelse

Det är en nåd att stilla bedja om. Men om detta vet jag ingenting.

De dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Ingenting kan försvinna, bara förändras. Till andra former, andra substanser, andra medvetandegrader.
Som en gnista som faller tillbaka, som en droppe vatten i havet, som atomer i universum. Som molekyler i ett kretslopp. En evig ro, en evig sömn.
Jag kan känna förtröstan i detta: att få vila i evigheten, i Guds händer.

Jag har alltså en ”poetisk” syn på kristendomen. För mig är detta tillräckligt. Det ger mig en viss ro.

Men för frälsningens barn, de bokstavstroende, för dem räcker det inte. För dem krävs det en konkret förkunnelse och visshet, att Jesus lever, att Gud finns, att bibeln är Guds ord.
Det är allt eller intet.

2 kommentarer:

den blyga sa...

Min vana trogen börjar jag alltid vid utgångspunkten:
Jag kollar din blogg på tidigare inlägg.
Det finns ju bara ett under 2011 och där jag hittar följande fundering:

"Biologerna hävdar att vår hjärna har en struktur som ”väntar” på att fyllas med ett språk och på samma sätt omgivningens värderingar. Detta blir vårt sätt att se och tänka, hur ”den verkliga verkligheten” än ser ut."

Den passa ju bra som språngbräda till vår morgonkonversation...

Den bekräftar Sture Linnérs, Audens, Brodskys och min uppfattning hur viktig den SKRIFTLIGA traditionen är för civilisationsöverföringen över tid!

Heja PLATON, Heja Aristoteles. Heja Spinoza!

en djefla man sa...

”Ingenting kan försvinna, bara förändras.” Det stycket fick mig att tänka på Eliot:

Death by Water

Phlebas the Phoenician, a fortnight dead,
Forgot the cry of gulls, and the deep sea swell
And the profit and loss.
A current under sea
Picked his bones in whispers. As he rose and fell
He passes the stages of his age and youth
Entering the whirlpool.
Gentile or Jew
O you who turn the wheel and look windward,
Consider Phlebas, who was once handsome and tall as you.