Samtal med Gud
I form av böner.
Jag har en religiös ådra. På allvar.
Men jag hyser en stark misstro till moralen och etiken hos skapelsens krona.
Den första bönen är mer en förebråelse eller ett förslag hur vår Herre kan förbättra sin skapelse i nästa universum.
Den andra är en tacksägelsebön. Ett tack för något som underlättar vårt jordiska liv påtagligt.
(Jag har varit tvungen att formulera den själv eftersom jag inte kunnat finna något som täcker innehållet i denna bön i bibeln eller i den kristna litteraturen.)
Min Gud!
Huru underbart är inte Ditt verk!
Du har givit oss kärleken. Kärleken till vår familj, till naturen, till musiken och till våra berättelser. Du har givit oss ett förstånd och en förmåga att utröna det okända. Du har givit oss mod. Du har givit oss tron, förtröstan på Dig. Du har givit oss Din nåd och Du har givit oss Din korsfäste enfödde son för våra synders skull.
Men en sak har Du undandragit oss: Medkänslan med dem som står utanför vår familj, vår släkt, vår stam.
Varför?
Var det straffet för att vi åt äpplet?
Är det priset för vår överlevnad?
Detta är vår arvsynd som vi alla delar, vår enda synd av betydelse, en brist på en förmåga som Du kunde ha givit oss.
Vår Gud!
Vi må tacka Dig speciellt för en benådad förmåga som Du utrustat oss med. Den att utan ondska i våra hjärtan kunna döda utvalda varelser.
Att slå med en käpp på en sten är inte ondska.
Att slå ihjäl en insekt som suger blod från oss är inte ondska.
Det är neutrala, vardagliga händelser som passerar utan reflektioner eller självförebråelser.
Nu har Du, vår Herre, givit vår hjärna förmågan att snabbt, lätt och omärkligt ställa om sina referensramar så att vi kan uppfatta utvalda djur eller medmänniskor som insekter, långt ifrån vår egen art. Vi kan då inte se dessa som annat än insekter och kan därför naturligt behandla dem som sådana. Experimentera med dem, döda dem eller vad som helst. Vem kan förebrå oss.
Möss, katter, hundar, apor, sinnesslöa, slavar, fångar, andra raser, andra religioner, andra ideologier.
Så har vi också, det mest framgångsrika djuret, Guds utvalda folk, lyckats ta jorden i vår besittning
Gud ske pris!
Kommentarer till den sista tacksägelsebönen
Jag är djupt intresserad av ondska och godhet. Jag har läst mängder av litteratur om tidigare folkmord, koncentrationsläger, Gulag, Pol Pot, kulturrevolutionen, Rwanda, den japanska krigföringen och mycket annat.
Jag har gjort upp ett schema över orsaker och olika grader av ondska.
Jag tappade emellertid intresset för ondskan. Den är så lätt att förstå, så vanlig. Det är godheten som är gåtfull, svårast att finna och mest intressant.
Men när jag läste trilogin om slaveri av Dick Harrisson stötte jag på ett nytt fenomen: Kvinnor och barn kunde gå förbi slavar som piskades, lemlästades eller dödades utan att de reagerade nämnvärt. Det var en naturlig vardaglig sak som inte berörde dem. Slavar var inte människor som de utan djur. Och för dem fanns ingen medkänsla, de kunde inte ens uppfatta det som ondskefullt.
Detta är en ny dimension, utanför vår moral och vår uppfattning om gott och ont.
Det måste alltså vara så att människor kan göra fasansfulla saker utan att det kan klassificeras som ondska.
Vems är skulden?
Vår hjärnas flexibilitet? Evolutionen? Gud?
Hans Huldt
författare av tacksägelseböner.
