Min konsthistoria del 1

Vad är viktigt och betydelsefullt i våra liv?
Makt och rikedom är påtagligt.
Likaså att uppfinna och att upptäcka.
Det är värdefullt.

Godhet.
I alla former, när vi träffar på den.

Så har Gud planterat in i våra hjärnor:

• Kärlek till våra barn, till vår familj, till det andra könet


• Ett behov att tillhöra en grupp, ett sammanhang

Det kan vi väl gå med på är betydelsefullt.
Men sedan då?
Att vara begåvad, plikttrogen, arbetsam, vacker?
Visst.
Alla våra olika intressen då?
Att samla frimärken,att tycka om idrott och att hoppa höjd, att tycka om musik och spela musik, att tycka om bilder och att fotografera och måla, att läsa och skriva böcker, att se på fåglar och naturosv i all oändlighet.
Vart och ett av dessa är betydelsefullt för några få eller för många, men inte för alla.
Så är det, utan rangordning.
Alltså, jag älskar konst, är besatt av den.
Fullständigt meningslöst, det finns inga överlevnadsvärden i det.
Dessutom: Vad som är god konst går inte att definiera, det går inte att mäta. Det är inte ens säkert att ”god konst” finns, över huvud taget. God konst är vad ”konstmaffian” (konsthistoriker, konstkritiker, konstvetare, gallerister) bestämt är god konst.
I motsats till förr då man ansåg att konst var Gudabenådat och att Gud talade genom konstnären.

Det tycker jag fortfarande, mot allt vetande och förstånd.
Men jag har en dubbel bokföring och jämför med höjdhoppning.

Jag skall alltså försöka hoppa 2,36, om jag får lite respit av Gud.
Jämfört med de gamla mästarna som klarade 2,45.

Mina världsmästare på den nivån:
Först runt år 1300, Giotto, Simone Martini och Lorenzetti.
De får benämningen för deras passionerade berättarkonst, fylld av det djupaste allvar och med färger som om det vore musik.
De flesta stora konstnärer genom tiderna tecknar vackra bilder som de sedan pliktskyldigast färglägger.
Några enstaka få har begåvning att behandla färgen som musik, med Gudomliga klanger och säregna harmonier.
De tre ovanstående har både den stora berättarkonsten och kolorismen i sina händer.

De kan tillsammans ses i kyrkan i Assis

Skymning över Rossö

Björn och Maggan bjuder på födelsedagsfest

Vi skulle gå till Klövskär men var tvungna att söka lä bakom Lyngholmen. 10-12 sekundmeter och vågorna låg på.Vi fann en strand att lägga till och där firade vi Axels födelsedag.
Havstrutarna bevakade evenemanget och jag lärde mig vad den röda fläcken på näbben hade för funktion..

Varken hora eller kuvad

I tonåren går flickornas och pojkarnas sociala utveckling skilda vägar.
Pojkarna blir ett flockdjur. De måste anpassa sig till pojkgänget, finna en plats i det. Detta är prioritet ett i pojkarnas tonårsliv. Flickor och relationer finns långt ner på listan. Säkert ett villkor för att överleva på stenålderstiden.
I denna flock utvecklas alltför lätt ett flick-och kvinnoförakt, jag förstår inte riktigt varför.
För att platsa i gänget skall man var tuff och kunna erövra flickor. Man skryter och ljuger om det behövs. Det viktigaste är vad kompisarna tycker. Det är en primitiv och rå kultur. Tonårshjärnan är outvecklad och oerfaren och flickor utnyttjas och dumpas.
Det är omvittnat att barnsoldaterna är brutalare än de vuxna och likaså var de kriminella barnen i Gulag grymmare än de vuxna. Deras empati var outvecklad.
Vissa män förblir outvecklade. I synnerhet i gruppsammanhang.
Detta är en hårddragen bild. Men jag har sett det under femtiotalet, i mansdominerade kulturer som till sjöss på båtar, i militärlivet, i idrotten och så vidare.
Föraktet av kvinnor är också beskrivet i böcker som t. ex Den kvinliga enucken av Greer,


Stackars flickor i tonåren som helt aningslöst är inriktade på relationer utan att veta att pojkarna faktiskt är väsensskilt olika dem.

Så tillkommer det primitiva spelet och reglerna för attraktion mellan könen som är mer än lovligt naket i tonåren. Flickorna skall vara vackra och pojkarna macho.

Det är en ensidig beskrivning och är bara en del av sanningen, större eller mindre beroende på hur utvecklad kultur man lever i.
Utanför Europa, i de fattiga länderna, är kvinnoföraktet stort.
Jag tror att detta finns som rudiment från stenåldermänniskans känsloliv och hjärna.

Nu till boken: ”Varken hora eller kuvad” av Fadela Amara. En prisbelönad fransk bok.
Briljant genomträngande och upprörande analyserar hon det sociala livet i de franska förorterna, framför allt förtrycket av flickorna och kvinnorna.
Det är den mansschauvinistiska stenålderskulturen fördjupad av diskriminering, invanrarförakt, familjeupplösning och fattigdom.
Redan från begynnelsen misskötte franska staten invandrarförorterna. Kanske trodde man att företeelsen bara var tillfällig.
Så kom besparingstider och skolresurserna, fritidsverksamheten och mydighetsnärvaron minskade drastiskt. Staten övergav förorterna och lämnade dem vind för våg.
Diskrimineringen, invandrarföraktet och massarbetslösheten gjorde därefter sitt . Det utlöste en ilska och ett hat mot majoritetssamhället. Och en identitetsupplösning för de utsatta invandrarna. Familjebanden löstes upp på 90-talet.
Förfallet av bostadsområdena var direkt kopplat till fattigdomen i förorterna. Kvarteren ghettofierades: Pengar, makt våld och respekt. Ungarna ser upp till de äldre som gör affärer med droger och stulet gods.
Det är runt förortskillarna som allt är centrerat, ty fadern har abdikerat och är frånvarande.
De är föraktade och diskriminerade utanför förorterna men som pojkar är de priviligierade i den gammaldags patriarkaliska kultur som råder i invandrarförorterna.
Det våldsamma manlighetsidealet har anammats av de flesta förortskillarna: macho, tuff och brutal för att bli bekräftad. Det ingår även att vara hård mot sin flickvän. Känslor är ett tecken på svaghet.
Sin frustration över de sociala orättvisorna tar de ut på de svagare: pojkarna som inte är macho, de så kallade ”clownerna”, de homosexuella och fr. a. flickorna.
I synnerhet som pojkarna är en del i ålderdomliga sedvänjor av kvinnoförtryck och kvinnoförakt. Flickorna kontrolleras, trakasseras, förtrycks och de som inte underkastar sig straffas. Gruppvåldtäckt är inte ovanligt. Och hedersmord förekommer.
Kvinnlighet uppfattas som en provokation och oskuld är ett måste till varje pris.

Fadela Amara är född 1964 i en algerisk familj i en fransk förort. De var visserligen diskriminerade och segregerade men familjen var fortfarande stabil och fungerande. Det är generationen efter henne som kastats ut i ett kaos av socialt elände och misär

Den tredje versionen

Bortom de moderna städerna och bortom den fattiga efterblivna landsbygden. Ner i den basala kampen för att överleva såsom den pågår i större delen av världen, i länder utan säkerhetsnät, utan trygghet i form av myndigheter som är att lita på och har resurser. I denna kamp är familjebanden det enda man har att falla tillbaka på. Lojaliteten inom familjen och släkten. Och det kontaktnät som man kan bygga upp runt omkring sig. Mer eller mindre mäktiga personer som man ställer sig i skuld till, som man är lojal mot vad det än gäller och som man kan få hjälp av. Tjänster och gentjänster. Ett feodalsamhälle.
För att få tillstånd av myndigheter, för att få barnen in på någon skola, för att få läkar- eller sjukhushjälp. För att klara upp problem med polisen. Det viktigaste är att ha kontakter och nätverk. Eller att kunna betala svarta pengar.

Detta genomsyrar fattiga länder. Bara de utvecklade västliga länderna har lämnat detta stadium, genom sin rikedom, sin relativt omutliga administration, sin rättssäkerhet. Denna tillit till staten och samhället är märklig. Bo Rothstein har skrivit en bok om detta. Så egendomligt och så lätt att falla sönder. Det som vi tar för givet och som våra invandrare inte vågar lita på, Jag skall läsa den.

De böcker om Kina som jag läst i denna sista omgång handlar om detta. Denna undervegetation av kontakter och svarta pengar. Ett annat sätt att tänka, en främmande kultur för oss. Men hur skulle det kunna vara annorlunda.
Vi är så inprogrammerade att alla tänker som vi, det ligger djupt i vår hjärna, att det krävs stark koncentration för att ett kort tag föreställa sig ett annat tankesätt. President Bush och hans rådgivare var övertygade om att irakierna innerst inne tänkte och kände som amerikaner. Det är ett misstag som är nästan omöjligt att inte göra.

En annan sak är slående: Vi har en hög genomsnittlig bildning, vi bombarderas med information, vi har en kristen eller humanistisk ideologi som genomsyrar vårt samhälle, vi har fungerande kontrollapparater och vi är rika. Allt detta ger oss en tunn hinna av civilisation och jag tror också medkänsla: En viss respekt för människor i underläge. En viss godhet. Kulturen har tränat och lärt oss, men vi har inte testats under fattiga extrema tillstånd. Säkert är hinnan mycket tunn.
Avsaknaden av denna hinna är slående i det fattiga Kina: bristen på medkänsla. Eller så är det så att det är så mycket i den krassa verkligheten som måste gå före.

Som turister gled vi i våra båtar förbi fantastiska scenarier men under vattenytan fanns ett annat Kina. Vid ett tillfälle stack jag ner en tå i detta hav.
Jag kom ifrån mitt sällskap i Shanghai, det är lätt gjort i ett myller av människor, och jag visste plötsligt inte var jag var. Turistkartan var inte detaljerad nog och jag kände mig oerhört ensam i en stad med 19 miljoner invånare och utan ett språk.
Någon katastrof var det inte, jag hade mycket pengar på mig i olika fickor och jag hade kunnat ta en taxi till hotellet.
När jag stod lutad över min karta så kom en 25-årig flicka fram till mig och undrade om jag behövde hjälp. Hon var välvårdad, propert klädd och talade god engelska. Hon skulle samma väg förbi mitt hotell så vi promenerade längs de stora gatorna och hon konverserade med sin i stort sätt perfekta engelska. Vi gick förbi en coffee-shop och hon undrade om vi inte kunde dricka en kopp kaffe så att hon fick träna sin engelska. Det var svårt att säga nej.
Vi gick in. Något stämde inte, jag fick onda aningar. Det var för mörkt, det såg inte ut som ett kafé. Jag borde ha vänt och gått, men det fanns inga tydliga tecken.
Jag beställde te och hann se att det kostade 40 yuan. Flickan beställde något åt sig och det sattes fram två små skålar med nötter. Två manliga servitörer fanns i lokalen.
Jag förde tekoppen till läpparna men drack ingenting. Jag sade att jag måste gå nu och bad henne säga till om notan. Det gjorde hon men kom också tillbaka med två drinkar. Jag rörde inte mitt glas.
Då servitören kom med notan var den på motsvarande 1200 kronor. Just innan han var framme så tog hon mitt glas och hällde innehållet över i sitt. Jag var på helspänn men inte rädd.
Jag var övertygad om att de var i maskopi med varandra och att jag hade rånats och dumpats någonstans om jag hade druckit teet. Jag kände sorg över att min unga följeslagare höll på med sådana skumraskaffärer.
”Det här är absurt och jag har inte så mycket pengar” sade jag, ”Jag föreslår att Du ringer efter polisen!”
Servitören var rasande. ”Du har beställt detta och Du skall betala!” Och så visade han en menylista.
”Jag har inte så mycket pengar. Ring polisen!”
”Du får ringa polisen!”
”Nej, Du!”
”Jag har maffia-kontakter, Du kommer att råka mycket illa ut!” Han var uppenbarligen ur ballans.
Jag reser mig och tar fram alla pengar jag har i bakfickan, det är 480 yuan.
”Du får alla mina pengar. Vill Du ha mer så får Du ringa polisen.”
Då reser sig flickan också, tar fram sin plånbok och lägger upp 300 yuan.
Om jag hade druckit teet och blivit drogad så vet jag inte vad som hade hänt mig, men de var uppenbarligen inte kallhamrade brottslingar. De hade fångat fel fisk och de var oroade över händelseutvecklingen, jag var fullständigt nykter, jag tjatade om polisen. Och så trodde de på mig att jag inte hade mer pengar. Plötsligt sköt de tillbaka 80 yuan och sade: ”Vi vill inte ta allt.”
Så gick jag och flickan. Hon såg ut som en skamsen hund. Hon visade vägen som jag skulle ta och sedan skiljdes våra vägar.
Jag har undrat sedan: Vad hände flickan? Fick hon stryk? Fick hon tillbaka sina 300yuan? Varför följde hon med mig ut ur lokalen? Fortsatte hon sitt rollspel ifall polisen skulle bli inkopplad? Skulle hon kontrollera vad jag gjorde? Varför gav de tillbaka 80 yuan? Var det taktik? Eller en plötslig medkänsla?
Jag hade inte kontroll över situationen men det hade inte de heller.
Hur hade hon som tydligt var så välutbildad hamnat i prostitution och kriminalitet?

En resa till Kina under april 2007

Jag har plötsligt inget bredband så jag visar inga bilder på ett tag. (Jag hade Spray som köptes upp av Glocalnet. Då fick jag ett brev som hälsade mig välkommen till Glocalnet, men de skulle halvera min hastighet och dubbla priset!!!)

Version nr1:

”När Kina vaknar kommer världen att darra”.
Det kände vi in i märgen.
Vi tappade nästan andan av den enorma kraften och dynamiken i moderniseringen av storstäderna som vi passerade.
Det kunde ha varit amerikanska städer. De var klädda som vi, de hade bilar som vi och skyskrapor som i New York. Och överallt byggdes det. Hälften av världens byggkranar finns i Shanghai.
Det var en beundransvärd arkitektur , det var rent och snyggt. (Det har nu kommit en lag som dessutom förbjuder spottning.) De kinesiska männen och kvinnorna var vackra. Och överallt pågick kommers.
Ja, Väst kommer att bli överflyglade av Kina.
Hade jag varit 20 år så hade jag lärt mig kinesiska och flyttat till Kina för att få uppleva denna explosionsartade utveckling.
Vi såg de storslagna historiska kulturbyggnaderna i Beijing, kinesisk opera, akrobatik, den kinesiska muren och den folkliga levande kulturen i parken vid det himmelska templet.
Vi såg sidentillverkning, keramik och emaljtillverkning. Pärlodling.

Vi besökte Shanghai, Kinas största stad med 19 miljoner invånare, det rika Hanshou, Suzhou och de vackra städerna Guilin och Jangshou, omgivna av sina milsvida bergsformationer, utmejslade som sockertoppar.

Vi var i Tong Li, Kinas Venedig och vi såg den första kejsaren Qings döda armé i terrakotta utanför Xian.
Men framför allt upplevde vi den heta pulsen i det moderna stadslivet.

Version nr2

Vad såg vi egentligen? Vad upplevde vi?
I turiststråken kunde vi klara oss men utanför var vi hjälplösa. Språket och oerfarenheten av en mycket annorlunda kultur och de avgrundsdjupa skillnaderna i levnadsvillkor gjorde oss oförmögna.
Under ytan finns en värld som var oåtkomlig för oss. Man kan ana den och man kan läsa sig till den men närmare kommer man inte, åtminstone inte utan att råka illa ut.
Det är ett land med total statlig kontroll men med stor individuell frihet under förutsättning att men håller sig inom de politiska ramarna. Med en marknadsekonomin som har satt igång en process som givit hundratals miljoner kineser en begynnande välfärd och många en enorm rikedom.
Men de traditionella strukturerna i byarna och familjerna håller på att brytas sönder.
Växande klyftor, hundratals miljoner av arbetssökande bönder, konkursmässiga statliga fabriker som kan ge ytterligare hundratals miljoner arbetslösa, en rå och naken kapitalism med exploatering av billig arbetskraft som inte har något att sätta emot, korruption, kriminalitet, rättsröta och prostitution. Parat med den vanliga fattigdomen ute i de efterblivna landsdelarna, med svält och vanvård. Systemet är i gungning. Den officiella arbetslöshetssiffran på 4 % är extremt verklighetsfrämmande.
Allt detta just under ytan av storstädernas framgångssaga.
I Beijings och Shanghais bakgator: Var försiktiga. Kampen för att överleva är hård.
Också straffen för kriminalitet är hårda, det finns 5000 arbetsläger av Gulagtyp..

Och tiggarna?
Borde vi ha givit dem småpengar?

• Det sades att alla handikappade får socialvård i de regioner som de är skrivna i: Cirka 500 yuan i månaden. Om detta stämmer vet vi inte. Det sociala nätverket och den traditionella familjestrukturen håller på att brytas sönder. Hur sedan den sociala servicen skall bekostas är oklart och lagar efterföljs ofta dåligt ute i regionerna. Det finns kommunalpampar som styr efter sitt eget huvud och sin egen penningbörs och det finns traditionellt ett avståndstagande till avvikande i Kina ( i vilken mänsklig hjärna finns inte det?) Det har påvisats långt gången vanvård på barnhem för föräldralösa, fram för allt när det gäller handikappade. (Det är inte länge sedan vi såg samma sak i Östeuropa och om vi går lite längre tillbaka också i Sverige. Vi skall inte förhäva oss.)
• Det sades att tiggarna kunde få ihop 100 yuan om dagen. Tog sig dessa gravt handikappade människor till storstäderna i denna förhoppning? Hur vet vi detta? Jag såg ingen som gav något.
• Det sades att om vi gav något till en tiggare så skulle det dyka upp 30 nya ur intet. Det kan hända, men det fanns också relativt ensamma tiggare.
• Turisterna är tillsagda att inte ge något. Det är ett bekymmer för turistindustrin och det skall bli OS nästa år. Och det finns hundratals miljoner behövande och fattiga. Hur skall vi hantera detta?

Ändå, jag borde ha varit mer givmild. Jag ångrar denna snålhet, eller snarare, att inte ha reflekterat bättre.

Det är ett land med två kulturer, en modern stadskultur och en fattig efterbliven, eftersatt landsbygdskultur, blandat i varandra. Regimen, Presidenten Hu och premiärministern Wen har gigantiska problem att hantera.
.
Det kommer en version nr3. Jag fick en sådan lust att förstå det land vi passerade så jag läser nu parallelt:
Röd åklagare
Miljoner sanningar
Jan Wongs Kina
Kina för nyfikna
Rött damm
Babes i Beijing
Jag har också läst ”Vilda svanar”, ”Vid himmelens kant” "Draken vaknar", "Mei Wing. inga problem" och ”Mitt namn är Sune” (tror jag de hette)
Alla är riktigt bra och intressanta. Jag återkommer.

Påskvandring

Ulrika och Johan besökte Hedvig och Håkan