
fredag 26 oktober 2007
Mina två favoriter från den tidiga konsthistorien

Min konsthistoria 3


Präglade av sitt lands skönhet och ljuvliga klimat så blev livet mer uthärdligt och människorna friare. Så kan man tolka tiden genom dessa bilder från prerenaissansen i Italien. Men givetvis så var fattigdom, förtryck och sjukdom lika eländigt som överallt annars.

Da Fabriano
Massaccio
Fra Angelico
söndag 21 oktober 2007
Kristus uppståndelse

I Nordeuropa, i mitten av 1400-talet, i Nederländerna, är Gud allsmäktig, en människas liv blåses ut som flamman på en tändsticka. Hon måste underkasta sig och följa hans bud. Allt är till för hans härlighet och vårt liv här på jorden en tillfällighet i väntan på döden, domen och det som är därefter.
Dirck Bouts berättelse om Jesu uppståndelse är representativ för denna livssyn och religiositet. Jesus har visserligen övervunnit döden, men han är fylld av bedrövelse och tyngd av alla våra synder

I Italien är det annorlunda. Kanske är det det varmare och soligare klimatet, kanske nya idé-strömningar om individualitet och nya horisonter.
Piero della Francescas ”uppståndelse” är kraftfull på alla plan. Kristus står segerviss. Människorna är inte enbart kuggar längre i Guds maskineri. Nya tider stundar, vi skapar våra egna öden.
Denna bild av Piero della Francesca har Aldous Huxley utnämnt till världens främsta tavla någonsin.
Jag kan inte avgöra för min del om den ena av dessa två är vackrare eller starkare än den andre. De är så väldigt olika
Det började kanske i Italien men det var i Nordeuropa som vår moderna kultur spirade och tog fart: Upplysningen, empirismen, det vetenskapliga tillvägagångssättet och sekulariseringen.
lördag 20 oktober 2007
Min konsthistoria 2

Var det digerdöden som slog ut de människor som skulle åstadkomma dem eller finansiera dem.
Nej, det måste finnas någon annan förklaring eller kanske de existerar och det är jag som inte känner till dem.

Efter 100 år blommade bildkonsten upp samtidigt i norra Europa och Italien.

I Nedeländerna:
Robert Campin,
Van Eyck
Rogier der Weyden
Petrus Christus
Dirck Bouts

Deras naiva allvarliga djupa religiositet.
Deras inträngande psykologiska skildringar av människor och händelser.
Deras distinkta Gudomliga skönhet.

torsdag 11 oktober 2007
Med anledning av Gunillas reflexioner om Heidegger
Heidegger är en av de stora filosoferna, men han står i skuld till Husserl.
Husserl föddes 1859 i en judisk familj..
Vid 27 års ålder lät han döpa sig
Året därpå gifte han sig med Malvine Charlotte som också konverterade till kristendomen. De fick tre barn, varav en son stupade i Verdun 1916.
Han är en av de okända föregångsmännen inom filosofins historia och blev professor i Heidelberg.
Heidegger beundrade honom, såg upp till honom och studerade för honom. Hans stora bok ”Sein und Zeit” dedikerades till Husserl 1927. Året därpå pensionerades Husserl och blev Emeritus med ett eget rum på universitetet.
Heidegger blev då professor i filosofi
1933 kom nationalsocialismen till makten och Heidegger blev rektor för universitetet i Heidelberg.
Husserl utestängdes i och med detta från universitetet, portförbjöds av Heidegger. Han dog isolerad, i ensamhet 1938.
Likafullt är Heidegger en stor filosof. Det är egendomligt att behöva hantera två så skilda sidor i en människas väsen. En sådan kulturkrock. Heidegger avgick efter ett år. Vad tänkte han, vad kände han?
Filosofin består av en kedja av tankar från tidigare tänkare. I detta fallet rör det sig om vad vi kan veta och inte veta. Den stora slutpunkten är Kant: Vår hjärna strukturerar en värld genom de förnimmelser den får utifrån. Från yttervärlden som vi aldrig kan nå eller veta något om.
Sedan hakar Husserl på:
Jag måste erkänna att jag bara förstår fragmentariskt av vad Husserl menar men ungefär så här, enligt min älsklingsbok, Magee: Låt oss inte fördjupa oss i olösliga problem om medvetandeobjektens självständiga existens. Det är däremot absolut säkert att de existerar som medvetandeobjekt för oss. Låt oss därför undersöka vårt medvetande och dess objekt och strunta i yttervärlden.
Heidegger går vidare: Vi lever integrereade i denna värld av något slag. Det är inte kunskapen om yttervärlden som är det viktiga utan gåtan EXISTENSEN. Låt oss analysera vårt medvetande om vår egen existens. Han kommer till slut fram till :
- Vårt vara är tid.Vi är förkroppsligad tid, människor är inkarnerad tid.
- Vi skyndar in i en okänd framtid och gör val utan att veta. Ångest och skuld är därför vår lott.
Sedan kommer Sartre och Camus.
måndag 27 augusti 2007
Min konsthistoria del 1
Vad är viktigt och betydelsefullt i våra liv?
Makt och rikedom är påtagligt.
Likaså att uppfinna och att upptäcka.
Det är värdefullt.
I alla former, när vi träffar på den.
Så har Gud planterat in i våra hjärnor:
- Kärlek till våra barn, till vår familj, till det andra könet
- Ett behov att tillhöra en grupp, ett sammanhang
Det kan vi väl gå med på är betydelsefullt.
Men sedan då?
Att vara begåvad, plikttrogen, arbetsam, vacker?
Visst.
Alla våra olika intressen då?
Att samla frimärken,att tycka om idrott och att hoppa höjd, att tycka om musik och spela musik, att tycka om bilder och att fotografera och måla, att läsa och skriva böcker, att se på fåglar och naturosv i all oändlighet.
Vart och ett av dessa är betydelsefullt för några få eller för många, men inte för alla.
Så är det, utan rangordning.
Alltså, jag älskar konst, är besatt av den.
Fullständigt meningslöst, det finns inga överlevnadsvärden i det.
Dessutom: Vad som är god konst går inte att definiera, det går inte att mäta. Det är inte ens säkert att ”god konst” finns, över huvud taget. God konst är vad ”konstmaffian” (konsthistoriker, konstkritiker, konstvetare, gallerister) bestämt är god konst.
I motsats till förr då man ansåg att konst var Gudabenådat och att Gud talade genom konstnären.
Det tycker jag fortfarande, mot allt vetande och förstånd.
Men jag har en dubbel bokföring och jämför med höjdhoppning.
Jag skall alltså försöka hoppa 2,36, om jag får lite respit av Gud.
Jämfört med de gamla mästarna som klarade 2,45.
Mina världsmästare på den nivån:
Först runt år 1300, Giotto, Simone Martini och Lorenzetti.
De får benämningen för deras passionerade berättarkonst, fylld av det djupaste allvar och med färger som om det vore musik.
De flesta stora konstnärer genom tiderna tecknar vackra bilder som de sedan pliktskyldigast färglägger.
Några enstaka få har begåvning att behandla färgen som musik, med Gudomliga klanger och säregna harmonier.
De tre ovanstående har både den stora berättarkonsten och kolorismen i sina händer.