Sedan kommer Sartre och Camus.
Det kan vi väl gå med på är betydelsefullt.
Men sedan då?
Att vara begåvad, plikttrogen, arbetsam, vacker?
Visst.
Alla våra olika intressen då?
Att samla frimärken,att tycka om idrott och att hoppa höjd, att tycka om musik och spela musik, att tycka om bilder och att fotografera och måla, att läsa och skriva böcker, att se på fåglar och naturosv i all oändlighet.
Vart och ett av dessa är betydelsefullt för några få eller för många, men inte för alla.
Så är det, utan rangordning.
Alltså, jag älskar konst, är besatt av den. 
Fullständigt meningslöst, det finns inga överlevnadsvärden i det.
Dessutom: Vad som är god konst går inte att definiera, det går inte att mäta. Det är inte ens säkert att ”god konst” finns, över huvud taget. God konst är vad ”konstmaffian” (konsthistoriker, konstkritiker, konstvetare, gallerister) bestämt är god konst.
I motsats till förr då man ansåg att konst var Gudabenådat och att Gud talade genom konstnären.
Det tycker jag fortfarande, mot allt vetande och förstånd.
Men jag har en dubbel bokföring och jämför med höjdhoppning.
Jag skall alltså försöka hoppa 2,36, om jag får lite respit av Gud.
Jämfört med de gamla mästarna som klarade 2,45.
Mina världsmästare på den nivån:
Först runt år 1300, Giotto, Simone Martini och Lorenzetti.
De får benämningen för deras passionerade berättarkonst, fylld av det djupaste allvar och med färger som om det vore musik.
De flesta stora konstnärer genom tiderna tecknar vackra bilder som de sedan pliktskyldigast färglägger.
Några enstaka få har begåvning att behandla färgen som musik, med Gudomliga klanger och säregna harmonier.
De tre ovanstående har både den stora berättarkonsten och kolorismen i sina händer.
De kan tillsammans ses i kyrkan i Assis
