Litteratur som präglat mitt liv

Olle Bergman har skrivit om böcker som varit betydelsefulla i hans liv.
Här kommer en lista på litteratur som präglat mitt liv och förändrat mitt tänkande på djupet.

1.     ”Svenska folksagor” och ”Bröderna Grimms sagor”: Jag är tacksam för att mina föräldrar ständigt läste sagor för mig. Jag bär dem med mig fortfarande.

2.     ”All världens berättare” och ”Ryska författare” var bokserier som fanns i mitt föräldrahem. Dem läste jag från 17-års åldern och sög denna verklighet in i min hjärna.

3.     Svenska, franska, tyska och amerikanska författare från 20, 30, 40 -talet. Från 17 år till 20  år läste jag konstant 3-4 böcker skönlitteratur i veckan. Jag var en trogen besökare på biblioteket. Därefter har jag aldrig mer läst skönlitteratur med undantag från lyrik.

4.     Albert Schweitzers ”Indisk religion”. Den läste jag från pärm till pärm i 17-års-åldern och sedan ”Upanishaderna”, ”Baghavad Ghita” och ”Boken om Tao”.

5.     Den psykologiska kurslitteraturen i Lund. Det var som en frälsningsupplevelse. Ett nytt sätt att se och förstå.

6.     Patologi-invärtesmedicin och psykiatri-böckerna. Åter en ny värld som öppnade sig. En kall och vetenskapligt skön värld.

7.     Böcker om chock och intensivvård 1968. Jag skickade efter mängder av böcker och artiklar med hjälp av det medicinska biblioteket, intensivläste, hade fria händer och omsatte kunskapen direkt och byggde upp en modern intensivvård.
Det var intensivvårdens revolution 1968 och jag stod på barrikaderna. (Utanför pågick en kulturell revolution som jag inte lade märke till.)

8.     Böcker om sociobiologi och fr.a. kurslitteraturen i etologi (läran om djurs beteende)

9.     Grimbergs världshistoria och svensk historia i 20-30 band. Sedan mängder av andra historieböcker.

10.  Filosofiböcker fr.a. Bonniers stora filosofibok av Magee. Denna läste jag fram och baklänges i Saudiarabien år 2000 när jag kämpade för att behålla min personlighet intakt.

11.  Och så förstås konstböcker av alla slag. Om jag skall nämna några: om Munch och Rembrandt

Min tro

Detta är min tro:

Vi tror på Gud Fader, allsmäktig, himmelns och jordens skapare.

Kant har definierat gränserna för vårt vetande. Det vi tar emot genom våra sinnesorgan (syn, hörsel, smak, lukt och kanske något mer), det strukturerar vår hjärna (i tid, rum, orsak och verkan och kanske något mer) för att vi skall kunna hantera yttervärlden och kunna överleva. I detta paket utspelas hela vårt liv, inklusive vår vetenskap.

Men våra sinnen är begränsade och det finns djurarter som har andra sinnen och mycket skarpare sinnen. Vi har de sinnesfunktioner som vi behöver för att överleva.
Men bortom vår hjärnas strukturer och bortom det vi mottar med våra sinnen, nämligen Das Ding an sich, om det vet vi ingenting.

Det mesta är ofattbart för oss även om vetenskapen har fört oss till våra sinnens och vår hjärnas yttersta gränser.
Bortom dessa gränser kan jag tro eller veta att det finns något som är oförståligt och oåtkomligt för oss.

.
Jag kan kalla detta för Gud Fader, himmelens och jordens skapare

.Vi tro ock på Jesus Kristus.

Vi har behov av godhet, att godhet finns, att det finns människor som gör gott, av plikt, för att de är uppfostrade så, för att de är modiga, för att de är empatiska, för att de måste.
Jesus lät sig korsfästas.
Vi har behov av tröst, förståelse, försoning, förlåtelse för att vi inte orkar, inte förstår, inte vågar att vara goda.
Vi har behov av tröst och stöd för vår rädsla, vår ångest, för all orättvisa, för all smärta, all ensamhet,
Jesus Kristus är inkarnationen av allt detta. Han är detta.

Så kan jag ock tro på Jesus Kristus.

Vi tror ock på den Helige Anden.

Den kraft eller det Intet som omsluter allt, som finns i allt och alla, detta
Gudomliga Intet, som alla religioners mystiker uppfattar som det centrala i all tro, i allt liv.
Så kan jag ock tro på den Helige Ande.

En helig allmännelig kyrka.

De svenska kyrkorna är djupt och helt förknippade med den kultur som jag har vuxit upp i. De kan inte tänkas bort. Det är rum med stillhet, avskildhet och helighet.

Syndernas förlåtelse

Det är en nåd att stilla bedja om. Men om detta vet jag ingenting.

De dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Ingenting kan försvinna, bara förändras. Till andra former, andra substanser, andra medvetandegrader.
Som en gnista som faller tillbaka, som en droppe vatten i havet, som atomer i universum. Som molekyler i ett kretslopp. En evig ro, en evig sömn.
Jag kan känna förtröstan i detta: att få vila i evigheten, i Guds händer.

Jag har alltså en ”poetisk” syn på kristendomen. För mig är detta tillräckligt. Det ger mig en viss ro.

Men för frälsningens barn, de bokstavstroende, för dem räcker det inte. För dem krävs det en konkret förkunnelse och visshet, att Jesus lever, att Gud finns, att bibeln är Guds ord.
Det är allt eller intet.

De som viskade

De som viskade av Orlando Figes

Min dotter är operasångerska, konstnärligt ansvarig för musik och skådespelare på familjens teater, regissör, översättare, manusförfattare, 5-barnsmamma och aktiv socialdemokratisk politiker. Hon och hennes make driver en opera, Regina, utan några samhälliga bidrag och är därför ständigt jagade av banker och skattemyndigheter, men de har överlevt i snart 15 år. Stresståliga och beundransvärda.

Det finns en förhistoria:

Efter musikkonservatoriet i Köpenhamn begav hon sig till London under några år. Hon försörjde sig som sångerska, upplevde skuggsidan i det engelska samhället och kom hem som kommunist. Gifte in sig i en konservativ juristfamilj och slutade som en socialdemokratisk politiker.

Den ryska historien i boken ”De som viskade” har också en förhistoria.

Liberalismen och industrialiseringen i England under det tidiga 1800-talet var en grym och hänsynslös exploatering av de fattiga folkmassorna. Marx och Engels upplevde detta.

I Ryssland var likaså den stora bondebefolkningen extremt fattig och också industriproletäriatet.

1917 lyckades en liten starkt idealistisk grupp genomföra en oblodig kommunistisk revolution och ta den absoluta makten i Ryssland.

Hur kunde det sedan gå så snett?

Regimens väg kantades av ofattbara umbäranden: Första världskriget (3,8 miljoner döda och 5 miljoner sårade), det extremt grymma inbördeskriget, hungersnöden (5-8 miljoner döda). Sedan kom andra världskriget som slog sönder samhället: 26 miljoner döda, 18 miljoner sårade, 4 miljoner försvunna, 20 miljoner hemlösa, 100 miljoner undernärda, 1700 städer och 70.000 byar totalförstörd.

Man tog total kontroll över media, skolor, arbetsplatser och genomförde en polisstat med ett heltäckande angiverisystem (5-20% var angivare plus de som var frivilligt lojala, de som utnyttjade systemet för sin karriär eller annan vinning).

De unga generationerna blev totalt indoktrinerade och de äldre blev tysta.

All opposition skulle undanröjas: Utrensningarna var omfattande. Man ansåg att om 5% av de arresterade var skyldiga så var 95% oskyldiga att offra ett gott pris. 25 miljoner fördes till arbetsläger eller avrättades. Rädslan och tystnaden var utbredd.

Man införde en kommunistisk arbetarideologi med lojalitet mot staten, partiet och revolutionen före lojaliteten mot familjen. Det var en ideologi med pliktmoral. Man skulle lyda, tjäna, försaka och tro. Och det var ett krig mot det gamla samhället, mot familjen, kyrkan, handelmännen och framför allt mot bönderna (60 miljoner bönder tvingades in i kolchoser, 10 miljoner fördrevs och 6 miljoner fördes till arbetsläger)

Familjerna slogs sönder och barnen övergavs. Det var en klar politik att de arresterades familjer skulle brytas upp, hustrurna tvingades ta avstånd från sina män och oftast arresterades även dessa. Barnen skickades till primitiva barnhem Alla familjer med någon arresterad medlem stöttes ut ur gemenskapen och samhället. Far-och morföräldrarna försökte ofta att hjälpa och att i hemlighet och med fara ta hand om barnen. Också några enstaka människor i det sovjetiska samhället försökte hjälpa men de allra flesta tog avstånd.

Nya kulturer skapades med nya värderingar: En ny hierarkisk elit av 2,4 miljoner statstjänstemän, barnhemsbarnens livssyn (djungelns lag, kollektivismen, att bli mönstermedborgare och att ta avstånd från sina föräldrar var det enda sättet att komma in i samhället igen). Klasstillhörigheten betydde allt. Så småningom försvann det spartanska idealet hos eliten och man återgick till en familjekultur med så mycket bekvämlighet som det var möjligt. Bostadsbristen var emellertid gigantisk. Varje familj hade knappt ett rum till förfogande och oftast mycket mindre. Detta skapade också ett nytt sätt att leva: utan privatliv.

Nu kommer det allra mest gåtfulla, intressanta och lärorika i hela denna historia.

Alla familjer hade någon i släkten som de kände väl som hade blivit arresterad som folkets fiende eller spion.

Trots detta var de allra flesta, och alla i generationerna under 30 år, övertygade om att de arresterade och dömda var skyldiga och behandlade dem och deras familj därefter.

När man lever i ett samhälle och växer upp i det så finns det tydligen bara en verklighet att förhålla sig till. I våra hjärnor finns inga alternativ. Vi ser med samhällets eller vår ”samhällsgrupps” ögon fastän ”verkligheten” runt omkring skriker att det stämmer inte. Men vi kan inte se.

Biologerna hävdar att vår hjärna har en struktur som ”väntar” på att fyllas med ett språk och på samma sätt omgivningens värderingar. Detta blir vårt sätt att se och tänka, hur ”den verkliga verkligheten” än ser ut.

Det måste naturligtvis vara samma mekanism i verksamhet i våra liv och i vårt samhälle. Vi måste fråga oss och tänka efter: Vad är det vi ser och inte ser och vad är det vi tänker och inte tänker.

Detta är bakgrunden i denna bok.

Nu kommer det oerhört gripande och fantastiska i denna bok:

Alla de många människoöden som man får följa. Usla, tragiska, olyckliga, goda, lyckosamma. Hela spektret av människokaraktärer från ondska till godhet. Under ofattbart dramatiska omständigheter. Människorna och livet vid sina yttersta gränser.

Jag drar efter andan om och om igen.

Samtal med Gud

I form av böner.

Jag har en religiös ådra. På allvar.

Men jag hyser en stark misstro till moralen och etiken hos skapelsens krona.

Den första bönen är mer en förebråelse eller ett förslag hur vår Herre kan förbättra sin skapelse i nästa universum.

Den andra är en tacksägelsebön. Ett tack för något som underlättar vårt jordiska liv påtagligt.

(Jag har varit tvungen att formulera den själv eftersom jag inte kunnat finna något som täcker innehållet i denna bön i bibeln eller i den kristna litteraturen.)

 

 

Min Gud!

Huru underbart  är inte Ditt verk!

Du har givit oss kärleken. Kärleken till vår familj, till naturen, till musiken och till våra berättelser. Du har givit oss ett förstånd och en förmåga att utröna det okända. Du har givit oss mod. Du har givit oss tron, förtröstan på Dig. Du har givit oss Din nåd och Du har givit oss Din korsfäste enfödde son för våra synders skull.

Men en sak har Du undandragit oss: Medkänslan med dem som står utanför vår familj, vår släkt, vår stam.

Varför?

Var det straffet för att vi åt äpplet?

Är det priset för vår överlevnad?

Detta är vår arvsynd som vi alla delar, vår enda synd av betydelse, en brist på en förmåga som Du kunde ha givit oss.

 

 

Vår Gud!

Vi må tacka Dig speciellt för en benådad förmåga som Du utrustat oss med. Den att utan ondska i våra hjärtan kunna döda utvalda varelser.

Att slå med en käpp på en sten är inte ondska.

Att slå ihjäl en insekt som suger blod från oss är inte ondska.

Det är neutrala, vardagliga händelser som passerar utan reflektioner eller självförebråelser.

Nu har Du, vår Herre, givit vår hjärna förmågan att snabbt, lätt och omärkligt ställa om sina referensramar så att vi kan uppfatta utvalda djur eller medmänniskor som insekter, långt ifrån vår egen art. Vi kan då inte se dessa som annat än insekter och kan därför naturligt behandla dem som sådana. Experimentera med dem, döda dem eller vad som helst. Vem kan förebrå oss.

Möss, katter, hundar, apor, sinnesslöa, slavar, fångar, andra raser, andra religioner, andra ideologier.

Så har vi också, det mest framgångsrika djuret, Guds utvalda folk, lyckats ta jorden i vår besittning

Gud ske pris!

 

Kommentarer till den sista tacksägelsebönen

Jag är djupt intresserad av ondska och godhet. Jag har läst mängder av litteratur om tidigare folkmord, koncentrationsläger, Gulag, Pol Pot, kulturrevolutionen, Rwanda, den japanska krigföringen och mycket annat.

Jag har gjort upp ett schema över orsaker och olika grader av ondska.

Jag tappade emellertid intresset för ondskan. Den är så lätt att förstå, så vanlig. Det är godheten som är gåtfull, svårast att finna och mest intressant.

Men när jag läste trilogin om slaveri av Dick Harrisson stötte jag på ett nytt fenomen: Kvinnor och barn kunde gå förbi slavar som piskades, lemlästades eller dödades utan att de reagerade nämnvärt. Det var en naturlig vardaglig sak som inte berörde dem. Slavar var inte människor som de utan djur. Och för dem fanns ingen medkänsla, de kunde inte ens uppfatta det som ondskefullt.

Detta är en ny dimension, utanför vår moral och vår uppfattning om gott och ont.

Det måste alltså vara så att människor kan göra fasansfulla saker utan att det kan klassificeras som ondska.

Vems är skulden?

Vår hjärnas flexibilitet? Evolutionen? Gud?

 

Hans Huldt

författare av tacksägelseböner.

Caroline Huldt disputerar

Den 31 oktober disputerade Bertil och Lubas dotter . Nämnden ansåg att avhandlingen var utomordentligt fin, en av de bästa de läst. Dessutom tackade man för det fantastiska framförandet med starka känslor från den djupaste förtvivlan och skepsis till strålande glädje som smittade av sig på auditoriet. Vi åkte berg och dalbana. En strålande föreställning, Men vi förstod inte ett ord av vad som sades.

.

Militärtjänsten 1956-57

Till Lasse!

Gunilla,www.vikeningarna.blogspot.com, har skrivit om de "skimrande" åren efter 1956. Här är mina:

I slutet av maj hade jag snaggat mitt hår, köpt militärglasögon och rest upp till Örebro, där I3, ett infanteriregemente, låg.
Jag hade två böcker med mig: ”Kinesisk filosofi” som innehöll boken om Tao och utdrag från Chuang Tze, som jag uppskattade högt, och en bok om västerländsk filosofi. De innehöll min livssyn och jag ansåg att innehavet av dessa var värdigt en blivande officer och de skulle skänka mig tröst i svårigheter.
Vad jag bedrog mig!
Örebro var en kompromiss, det var i skogsområdena, vilket jag trodde var det naturligaste för ett infanteri, men det var inte så långt hemifrån som Norrland skulle ha varit.
Det blev en kulturchock. Yrkesmilitärerna var inga ödmjuka filosofer i skuggan av döden. De hade aldrig varit i närheten av ett krig, de var okänsliga, manschauvinistiska machofigurer som glorifierade krig och dödande. (Alla var inte på detta sätt men många.)
Dessutom den hänsynslösa supereffektiva disciplinen och det meningslösa exercerandet.
Jag blev olycklig och jag var ensam, för det var för långt borta för att kunna åka hem under helgerna. Tågen var långsamma på den tiden.
Efter 3 månader kunde man få specialisera sig och jag sökte jägarutbildningen i Linköping, det var närmare hem och framför allt till Kopparbo.

Det var samma regemente, Livgrenadjärregementet, som min olycklige farfars far hade tjänat
De som sökte dit var toppidrottsmännen från hela landet och så jag. Jag kom ur askan i elden. Det var extremt hårt tempo och jag var inte tränad för det. På kvällarna var jag så illamående av trötthet att jag inte kunde äta.
Eftersom jag hade skrivit på officersutbildning så hade jag rätt att söka till ett annat regemente och jag valde I7, som låg i Ystad. Nu skulle jag kunna komma hem under helgerna.

Då grep de världspolitiska händelserna in i mitt liv för första gången.
I juni 1956 slås ett arbetaruppror ner av militären i Poznan i Polen. I november krossas brutalt den ungerska revolten av Röda armén och samtidigt startar Suez-kriget.
Alla permissioner resten av året drogs in, vi hade alltid skarpa skott med oss och vi övade försvar av kusten.
De flesta av oss i det militära levde i en mikrovärld. Ett krig var ingen realitet för oss, vi hade nog med att överleva de dagliga vedermödorna och förödmjukelserna. Men permissionsförbudet, det var påtagligt.
Vi låg 18 underofficersaspiranter i varje rum. Tvättrum och toaletter fanns i ett enda stort utrymme, 12 toalettstolar i rad på en halv meters avstånd, utan skiljeväggar. Snacka om ”privacy” och integritet.
Efter ett halvår hade vi alla blivit fysiskt urstarka. När vi av och till bestraffades kollektivt med flera timmars språngmarsch, så skrattade vi, vi hade kunnat springa i dagar utan rast.
















Men jag hade tre problem i Ystad:
Jag förstod inte, när jag kom dit, underofficerarnas bondska Ystadsdialekt. Jag uppfattade inte om de skrek höger eller vänster om. De blev övertygade om att jag var efterbliven.
Sergeant Söderberg, som i 11 månader skulle plåga och ”mobba” mig (det uttrycket fanns inte på den tiden) .Trakasserier i det militära var naturligt och tillåtet. Han var helt på det klara med att jag var ointelligent. Dessutom var jag velig och opålitlig. Han var så övertygad om detta, så att när jag skrev alla frågor rätt på skrivningarna, och det gjorde jag ofta, för jag var intresserad av taktik, militärpedagogik och militärpsykologi, då underkände han mig. För det var ju uppenbart att jag måste ha fuskat! I kanten av skrivningarna skrev han: Brott lönar sig ej!!!. Jag har kvar en sådan skrivning. I själva verket var jag så intresserad att jag lånade mängder av böcker på regementsbiblioteket Det var min stora behållning av militärtjänsten förutom konditionen.Varje månad hängdes det i korridoren upp betyg och omdömen för var och en på plutonen. Det var sergeant Söderbergs egna handskrivna författade bedömningar. Varje månad befanns jag vara dum, ointelligent, värdelös, velig oduglig, ohederlig och opålitlig. Han hatade mig verkligen. Fast inte bara mig. Alla veka gymnasister från bättre familjer låg illa till. Jag hämnades. När jag stod i givakt så svajade jag, nästan omärkligt. Han brukade explodera och jag förstod ingenting. Då njöt jag i tysthet och det kunde ju inte bli värre.
Jag avskydde nu militärlivet. Men det fanns ingen utväg. Vapenfri tjänst var inte uppfunnet ännu. Det fanns en kurator som skulle ta hand om de värnpliktigas problem. Det var bara det att han var kompis med officerarna och en stor beundrare av översten och när jag talade om hur jag vantrivdes i det militära så trodde han att jag inte var riktigt klok. Det fanns inget annat än att ta sig igenom 15 månader och hoppas på att högsta befälet skulle förstå att jag inte dög till officer. Jag litade på sergeantens omdöme.
Militärpsykiatri-pedagogik och psykologi är definitivt värt att studeras av många skäl.
Tag t. ex. tekniken för hur en liten bortkommen student skall sätta sig i respekt hos, ge order till, bli åtlydd och fruktas av jämnåriga, kraftiga, tuffa, trotsiga värnpliktiga från landsbygden.
Mycket enkelt: Kraftfulla rörelser, peka med hela handen, aldrig, aldrig någonsin le eller skratta, aldrig samtala kamratligt med någon. Och vid pauser gå avsides.
Inför en sådan kall människa fattar man rädsla och respekt. Så fruktansvärt enkelt. Så bedrövligt enkelt.
Jag försäkrade mig om att ingen av befälet ansåg att jag borde bli officer, men när sista sommaren kom upptäckte man att man behövde fler officersaspiranter och jag dammades av.
Då gick jag upp till översten, han är Gud på ett regemente, honom träffar man aldrig, än mindre talar man med honom. Överstar är i själva verket imponerande personer, utkristalliserade genom en obarmhärtig konkurrens.
Han skrattade hjärtligt åt mig när jag sa att jag inte skulle gå på kadettskolan om jag så skulle straffa ut mig. Ingen, sa han har någonsin lyckats med det.
Då bestämde jag mig för att lägga lärarutbildningen på hyllan och bli läkare. Då skulle deras officersutbildning bli bortkastad.



I kadettmundering reste jag upp till Karlberg i Stockholm för att bli officer.
Första veckan bestod av dagslånga tester. Jag saboterade varje test, svor på att jag skulle bli läkare och lyckades engagera studentpolitiker i saken. Hur jag lyckades med det kommer jag inte ihåg.
Till slut gav kadettskolan upp och jag fick ett ultimatum: Om jag inte gick på läkarlinjen inom 2 år skulle de med eller mot min vilja ta in mig på nytt.
Så började åter igen ett nytt skede i mitt liv, ett bättre.

Nära polarcirkeln

Åt ena hållet Dönnamannen. Ser Ni hur han riktar sig mot himmelen och skriker ut sin ångest.

Åt andra hållet de sju systrarna som Ni skymtar genom fönstret.

Under fönstret en skål med fruktcocktail.

Här kommer receptet:

skär i bitar 2 äpplen, 2 apelsiner

och tre bananer.

Blanda i frusna blåbär och hallon

och häll i tropisk fruktjuice.

Detta blandas i myssli och nötter.

(Jag har förstått av min kusin att om man bloggar så skall man ibland ha med recept.)

Här är de sju systrarna från det motsatta hållet.

Carro och Björn

Kvistinge

Kvistinge!

Vad gjorde vi i Kvistinge?

Hedvig bryter fotleden

Den 3:e januari åkte Hedvig kälke och så gick det som det gick. Nio timmar på akutmottagningen på Danderyd, hela natten till kockan fem på morgonen. Då lades hon in för operation. Fem dagar senare åkte hon hem med gips och kryckor.

Fem trappor utan hiss, två småbarn, krävande arbete och långa resor, hur skall det gå?

Nyårsafton 2007-08

Hos Björn och Maggan i Stockholm

Snabbesök hos Lotti sista dagen på året

Julafton

Julmiddag med Thesas barn

Den 30:e december fyllde Carls och Annelis Tilde 7 år

Nordnorge

När vi flyger i Nordnorge så flyger vi på låg höjd.

Ebenholts av Ryszard Kapuscinski

En omtumlande upplevelse, läsningen av denna bok.
Är detta Afrika?
Han har rest kors och tvärs på denna kontinent under 40 år, framför allt är det länderna runt ekvatorn han har levt i. Är hans beskrivningar representativa för Afrika i sin helhet?
Nej, antagligen inte: Han har rest med bussar, lastbilar och kameler, han har bott i småhålor och långt från civilisation och anständighet. Det är det fattiga och efterblivna Afrika han beskriver. Hur stor del av Afrika är det? Troligtvis en stor del. Men bilden är så dyster att det måste finnas ett annat Afrika också. För Guds barmhärtighets och nåds skull.
Han skriver om klimatet och naturen:
Om solen, den paralyserande hettan och dess effekt på människan. Omöjligheten att fungera och åstadkomma någonting, utom i gryningen och när kvällen kommer:
”Tigande, orörliga människor. Ansikten som dryper av svett. Byn var som en undervattensbåt på havets botten- den fanns men gav inga tecken ifrån sig, ingen röst, ingen rörelse”.

Han skriver om sjukdomarna, framför allt malarian som drabbar både människor och djur.

Om vattenbristen. Som när nomaderna inte finner sina brunnar. Först dör fåren och getterna. Sedan barnen, därefter kvinnorna och sist kamelerna och männen
Naturen är given av Gud, alltså är den fulländad. Torka, hetta, sinade brunnar och att dö längs vägen tillhör också det fulländade. Dessförutan skulle människan inte kunna känna den sanna njutningen av regnet, den gudomliga smaken av vatten och mjölkens livgivande sötma.
I Afrika är livet en ständig möda, ett oupphörligt upprepat försök att finna den bräckliga, vacklande, ohållbara balansen mellan överlevnad och utplåning.
Han skriver om kulturen i dessa delar av Afrika.
Om klan och stam-samhället:
Man lever i ett kollektiv, med en lojalitet enbart till sin familj, släkt och stam. Detta är den enda trygghet en människa har i fattiga delar av världen. Det gäller alltså för majoriteten av de som bor på vårt jordklot. Länder, gränser, regeringar tillhör en lägre nivå av realitet.
Tankevärlden är mycket annorlunda. Man lever i tre världar. Den första är den närmaste omvärlden, den andra världen tillhör förfäderna, dem som dött före oss, men inte gjort det helt och hållet, inte slutgiltigt och definitivt. Den tredje är andarnas rike, överflödande av rikedom. Andarna lever samtidigt i allt som finns till, i varje varelse, varje ting, i allt och överallt.
Om tidsbegreppen som är annorlunda:
I den europeiska uppfattningen finns tiden utanför människan, den existerar objektivt. Européen lyder dess järnhårda, orubbliga lagar. Till sist förintar tiden människan.
För afrikanen är tiden öppen, elastisk och subjektiv. Människan kan själv utforma tiden, dess förlopp, dess rytm. Tiden är någonting människan själv skapar, ty tidens existens yttrar sig endast genom händelser, och om en händelse äger rum eller inte beror på människan.
Och så om alla olyckor och allt ont som händer:
Det är omvärldens förbannelse, det är någon som har skickat trolldom. Och denne trollkarl bor rimligen i en annan by, tillhör en annan klan, en annan by. Allt ont härrör från någon annan, från någon främmande. Alltid finns orsaken någon annanstans, aldrig hos dem själva.
Jag tror att vi, moderna människor i väst, lever i exakt samma vidskepelse, i samma irrationella tro.



Och om synden:
För afrikanen från landsbygden finns inte det onda i sig, inte abstrakt, metafysisk ondska. Ont är det som skadar andra, det finns inga onda uppsåt, eftersom det onda inte är ont så länge det inte har materialiserats, antagit aktiv form.
Den kristna traditionen internaliserar skulden: vi har en plågad själ, samvetet gnager oss.
I Afrika finns inte individen till för sig själv, utan som en beståndsdel av ett kollektiv. Kollektivet fråntar dem det privata ansvaret, det finns alltså ingen individuell synd och därmed ingen känsla av synd.
Detta är förstås svepande generaliseringar och det gäller det fattiga outbildade Afrika men det intressanta är att det finns andra sätt att tänka på vilket vi är omedvetna om. Vi utgår alla ifrån att andra tänker som vi själva gör. (Vi kan bara påminna oss om amerikanarna som utgick från att irakierna skulle hylla dem som befriare. No problems!)
Om efterblivenheten, fattigdomen, svälten och undernäringen.
Om de sysslolösa människorna som finns överallt. De äger ingenting, de är disponibla till vilket arbete som helst, till vilket krig som helst. De sitter och väntar. Väntar gör man i alla fattiga länder.
Om något händer, en stöld från ett grönsaksstånd eller något annat, så bildas en folksamling, massan av sysslolösa människor lurar på varje händelse, tumult sensation, bara de får förströ sig, se någonting. De blir snabbt en mobb som skriker och hetsar.
Om Rwanda,
Tre filmer har jag köpt och sett; ”Hotell Rwanda”, ”Sometimes in april” och ”Shooting dogs” Gripande storartade dramer om Rwanda massakern 1994.
Men efter att ha läst Kapuscinskis kapitel om Rwanda har jag fått ett djup och en bakgrund som förvandlar allt svart och vitt till grått.
Om Liberia:
Om 20.000 fria före detta slavar som mer eller mindre ockuperade ett stycke land i Västafrika. Och som skapade ett nytt brutalt slavsamhälle som varade in på 1930-talet och ett strängt, grymt apartheid-samhälle som fanns långt före Sydafrikas.
Dess 1900-tals historia är bedrövlig.
Nu finns kanske en ljusnande framtid, en kvinnlig president med integritet, intelligens, visioner och utan korruption har tillträtt. Världen må hålla andan
Om Eritrea.
Om dess armé på 100.000 man som ingen vet vad man skall göra med. Landet har ingen industri, jordbruket är i förfall, småstäderna raserade och vägarna förstörda.

PS
Till min enda läsare, min kusin, Gunilla: Du lärde mig en gång hur man gjorde länkar, jag tror genom att referera till Lotten. Jag lagrade detta men nu finner jag inte stället. Skulle Du kunna lära mig det igen?
DS

Kapuscinski

Kapuscinski, som i decennier rest över flera kontinenter, som bott på de mest ogästvänliga ställen, som har känt luftdraget av historiens vingslag i sitt ansikte, som varit med om vidrigheter och elände, läst, samlat fakta, förstått vad som försiggått framför hans ögon, reflekterat och sedan delat med sig i sina böcker.
Jag har sällan lärt mig så mycket och jag har förstått förhållanden som jag inte kunnat finna förklaringar till i andra böcker. Jag har köpt alla hans böcker som är översatta till svenska.
”Imperiet”
En bok om Sovjetunionens människor ( homo sovjeticus med samma komplicerade mönster av hat och fruktan som präglar de koloniaserade människorna i förhållandet till makthavaren, fruktan tar slutligen överhanden över hatet, kväser och lamslår.) Om systemets ohyggliga grymheter och landets oändliga vidder.
Han skriver om vad hunger är ( han är sju år när kriget rasar och det finns ingen mat.), om vad förlust av männsklighet är (General Kopecs i ett av lägren i Kamtjatka: Han har inget namn, han vet inte var han är, han har blivit av med sitt språk, ingen vill tala med honom, han är ett kolli, ett ting, en lekboll.)
Ett myller av människoöden.
Och förfärligheter: Den stora katedralen ”Kristus Frälsaren” i Moskva som det tog 45 år att bygga och som var Notre Dame’s och Petruskyrkans like i storhet och skönhet. Den plundrades och revs av Stalin.
Han berättar om kylan och vad som händer när fångarna sätter sig runt en flammande brasa. Från ena sidan upphettade och från den andra 40 graders kyla. Kylan bakifrån tar överhanden, de flyttar sig närmare den livgivande elden. Men musklerna stelnar, de grips av en sömnighet, de kan snart inte röra sig och om de med tvång dras bort faller de som käglor i snön. Det gick inte en dag utan att tio till tjugo stela lik bars bort.
Sibirien var så öde och vidstäckt att det var nästan omöjligt att fly.
När de kriminella fångarna planlade en rymning så övertalade de en politisk fånge, som var naiv och inte förstod, att följa med. Det var deras garanti att inte svälta ihjäl.
Han berättar om Dostojevskijs stora psykologiska upptäckt:
den onödiga grymheten. Grymhet för grymhetens egen skull, som njutning och som en känsla av absolut makt.
Han beskriver de arktiska dödslägren. I dessa läger finns saker som en människa inte borde få veta. Men att se livets botten är inte det värsta. Det värsta är när människan gör denna botten till sin. Lägren satte varje människa på prov vad gällde hennes karaktär och hennes mänskliga moral och nittionio procent bestod inte provet.
Han skriver om de tre farsoterna:
nationalismen, rasismen och den religiösa fundamentalismen.
”Att komma i kontakt med intellektet hos den som är smittad av en av dessa farsoter är inte möjligt. I ett sådant huvud brinner ett heligt bål som bara väntar på brännoffer. Det är inte samtal en sådan person är ute efter, utan deklarationer. Han vill att man ska ge honom bifall, erkänna att han har rätt, skriva under på det. Människor finns inte, det finns bara saken.
”
Han ser vad andra inte ser och han reflekterar. Det är oerhört lärorikt.

På väg hem till Helsingborg

Min konsthistoria del 4

Runt 1460 verkade i norr, i Nederländerna, van der Goes och Memling.

Hugo van der Goes har länge varit min favorit
men Memling är lika stor.

Och samtidigt i Italien:
Den vita, ljusa Piero della Francesca.
År 2000 reste vi till Arezzo för att se hans stora muralmålningar där.
Det var alltför hett, vi sökte svalka i en park medan vi väntade på att kyrkan skulle öppna.
Dagen efter fyllde Gunnel 60 år. Vi bodde då i Montepolliciano.

Giovanni Bellini.





Och den mörka, annorlunda Mantegna.

Mina två favoriter från den tidiga konsthistorien

Pietán från Avignon

Jag är inte säker på att man vet vem som har gjort den. Men det uppges numera att mästaren heter Quarton eller Charonton eller Charton eller Charretier. Den hänger i Louvre. Sista gången jag såg den. 2006,blev jag besviken, men ändå....

Om man kommer till Uffizierna i Florens så är det en nederländare som glänser över alla andra.

Hugo van der Goes med sitt stora Portinari-altare.

Det beställdes av en italienare.

Min konsthistoria 3

De tidiga italienarna (Början av 1400-talet)
Präglade av sitt lands skönhet och ljuvliga klimat så blev livet mer uthärdligt och människorna friare. Så kan man tolka tiden genom dessa bilder från prerenaissansen i Italien. Men givetvis så var fattigdom, förtryck och sjukdom lika eländigt som överallt annars.
Da Fabriano
Massaccio
Fra Angelico

Fra Lippo Lippi