Ebenholts av Ryszard Kapuscinski

En omtumlande upplevelse, läsningen av denna bok.
Är detta Afrika?
Han har rest kors och tvärs på denna kontinent under 40 år, framför allt är det länderna runt ekvatorn han har levt i. Är hans beskrivningar representativa för Afrika i sin helhet?
Nej, antagligen inte: Han har rest med bussar, lastbilar och kameler, han har bott i småhålor och långt från civilisation och anständighet. Det är det fattiga och efterblivna Afrika han beskriver. Hur stor del av Afrika är det? Troligtvis en stor del. Men bilden är så dyster att det måste finnas ett annat Afrika också. För Guds barmhärtighets och nåds skull.
Han skriver om klimatet och naturen:
Om solen, den paralyserande hettan och dess effekt på människan. Omöjligheten att fungera och åstadkomma någonting, utom i gryningen och när kvällen kommer:
”Tigande, orörliga människor. Ansikten som dryper av svett. Byn var som en undervattensbåt på havets botten- den fanns men gav inga tecken ifrån sig, ingen röst, ingen rörelse”.

Han skriver om sjukdomarna, framför allt malarian som drabbar både människor och djur.

Om vattenbristen. Som när nomaderna inte finner sina brunnar. Först dör fåren och getterna. Sedan barnen, därefter kvinnorna och sist kamelerna och männen
Naturen är given av Gud, alltså är den fulländad. Torka, hetta, sinade brunnar och att dö längs vägen tillhör också det fulländade. Dessförutan skulle människan inte kunna känna den sanna njutningen av regnet, den gudomliga smaken av vatten och mjölkens livgivande sötma.
I Afrika är livet en ständig möda, ett oupphörligt upprepat försök att finna den bräckliga, vacklande, ohållbara balansen mellan överlevnad och utplåning.
Han skriver om kulturen i dessa delar av Afrika.
Om klan och stam-samhället:
Man lever i ett kollektiv, med en lojalitet enbart till sin familj, släkt och stam. Detta är den enda trygghet en människa har i fattiga delar av världen. Det gäller alltså för majoriteten av de som bor på vårt jordklot. Länder, gränser, regeringar tillhör en lägre nivå av realitet.
Tankevärlden är mycket annorlunda. Man lever i tre världar. Den första är den närmaste omvärlden, den andra världen tillhör förfäderna, dem som dött före oss, men inte gjort det helt och hållet, inte slutgiltigt och definitivt. Den tredje är andarnas rike, överflödande av rikedom. Andarna lever samtidigt i allt som finns till, i varje varelse, varje ting, i allt och överallt.
Om tidsbegreppen som är annorlunda:
I den europeiska uppfattningen finns tiden utanför människan, den existerar objektivt. Européen lyder dess järnhårda, orubbliga lagar. Till sist förintar tiden människan.
För afrikanen är tiden öppen, elastisk och subjektiv. Människan kan själv utforma tiden, dess förlopp, dess rytm. Tiden är någonting människan själv skapar, ty tidens existens yttrar sig endast genom händelser, och om en händelse äger rum eller inte beror på människan.
Och så om alla olyckor och allt ont som händer:
Det är omvärldens förbannelse, det är någon som har skickat trolldom. Och denne trollkarl bor rimligen i en annan by, tillhör en annan klan, en annan by. Allt ont härrör från någon annan, från någon främmande. Alltid finns orsaken någon annanstans, aldrig hos dem själva.
Jag tror att vi, moderna människor i väst, lever i exakt samma vidskepelse, i samma irrationella tro.



Och om synden:
För afrikanen från landsbygden finns inte det onda i sig, inte abstrakt, metafysisk ondska. Ont är det som skadar andra, det finns inga onda uppsåt, eftersom det onda inte är ont så länge det inte har materialiserats, antagit aktiv form.
Den kristna traditionen internaliserar skulden: vi har en plågad själ, samvetet gnager oss.
I Afrika finns inte individen till för sig själv, utan som en beståndsdel av ett kollektiv. Kollektivet fråntar dem det privata ansvaret, det finns alltså ingen individuell synd och därmed ingen känsla av synd.
Detta är förstås svepande generaliseringar och det gäller det fattiga outbildade Afrika men det intressanta är att det finns andra sätt att tänka på vilket vi är omedvetna om. Vi utgår alla ifrån att andra tänker som vi själva gör. (Vi kan bara påminna oss om amerikanarna som utgick från att irakierna skulle hylla dem som befriare. No problems!)
Om efterblivenheten, fattigdomen, svälten och undernäringen.
Om de sysslolösa människorna som finns överallt. De äger ingenting, de är disponibla till vilket arbete som helst, till vilket krig som helst. De sitter och väntar. Väntar gör man i alla fattiga länder.
Om något händer, en stöld från ett grönsaksstånd eller något annat, så bildas en folksamling, massan av sysslolösa människor lurar på varje händelse, tumult sensation, bara de får förströ sig, se någonting. De blir snabbt en mobb som skriker och hetsar.
Om Rwanda,
Tre filmer har jag köpt och sett; ”Hotell Rwanda”, ”Sometimes in april” och ”Shooting dogs” Gripande storartade dramer om Rwanda massakern 1994.
Men efter att ha läst Kapuscinskis kapitel om Rwanda har jag fått ett djup och en bakgrund som förvandlar allt svart och vitt till grått.
Om Liberia:
Om 20.000 fria före detta slavar som mer eller mindre ockuperade ett stycke land i Västafrika. Och som skapade ett nytt brutalt slavsamhälle som varade in på 1930-talet och ett strängt, grymt apartheid-samhälle som fanns långt före Sydafrikas.
Dess 1900-tals historia är bedrövlig.
Nu finns kanske en ljusnande framtid, en kvinnlig president med integritet, intelligens, visioner och utan korruption har tillträtt. Världen må hålla andan
Om Eritrea.
Om dess armé på 100.000 man som ingen vet vad man skall göra med. Landet har ingen industri, jordbruket är i förfall, småstäderna raserade och vägarna förstörda.

PS
Till min enda läsare, min kusin, Gunilla: Du lärde mig en gång hur man gjorde länkar, jag tror genom att referera till Lotten. Jag lagrade detta men nu finner jag inte stället. Skulle Du kunna lära mig det igen?
DS

Kapuscinski

Kapuscinski, som i decennier rest över flera kontinenter, som bott på de mest ogästvänliga ställen, som har känt luftdraget av historiens vingslag i sitt ansikte, som varit med om vidrigheter och elände, läst, samlat fakta, förstått vad som försiggått framför hans ögon, reflekterat och sedan delat med sig i sina böcker.
Jag har sällan lärt mig så mycket och jag har förstått förhållanden som jag inte kunnat finna förklaringar till i andra böcker. Jag har köpt alla hans böcker som är översatta till svenska.
”Imperiet”
En bok om Sovjetunionens människor ( homo sovjeticus med samma komplicerade mönster av hat och fruktan som präglar de koloniaserade människorna i förhållandet till makthavaren, fruktan tar slutligen överhanden över hatet, kväser och lamslår.) Om systemets ohyggliga grymheter och landets oändliga vidder.
Han skriver om vad hunger är ( han är sju år när kriget rasar och det finns ingen mat.), om vad förlust av männsklighet är (General Kopecs i ett av lägren i Kamtjatka: Han har inget namn, han vet inte var han är, han har blivit av med sitt språk, ingen vill tala med honom, han är ett kolli, ett ting, en lekboll.)
Ett myller av människoöden.
Och förfärligheter: Den stora katedralen ”Kristus Frälsaren” i Moskva som det tog 45 år att bygga och som var Notre Dame’s och Petruskyrkans like i storhet och skönhet. Den plundrades och revs av Stalin.
Han berättar om kylan och vad som händer när fångarna sätter sig runt en flammande brasa. Från ena sidan upphettade och från den andra 40 graders kyla. Kylan bakifrån tar överhanden, de flyttar sig närmare den livgivande elden. Men musklerna stelnar, de grips av en sömnighet, de kan snart inte röra sig och om de med tvång dras bort faller de som käglor i snön. Det gick inte en dag utan att tio till tjugo stela lik bars bort.
Sibirien var så öde och vidstäckt att det var nästan omöjligt att fly.
När de kriminella fångarna planlade en rymning så övertalade de en politisk fånge, som var naiv och inte förstod, att följa med. Det var deras garanti att inte svälta ihjäl.
Han berättar om Dostojevskijs stora psykologiska upptäckt:
den onödiga grymheten. Grymhet för grymhetens egen skull, som njutning och som en känsla av absolut makt.
Han beskriver de arktiska dödslägren. I dessa läger finns saker som en människa inte borde få veta. Men att se livets botten är inte det värsta. Det värsta är när människan gör denna botten till sin. Lägren satte varje människa på prov vad gällde hennes karaktär och hennes mänskliga moral och nittionio procent bestod inte provet.
Han skriver om de tre farsoterna:
nationalismen, rasismen och den religiösa fundamentalismen.
”Att komma i kontakt med intellektet hos den som är smittad av en av dessa farsoter är inte möjligt. I ett sådant huvud brinner ett heligt bål som bara väntar på brännoffer. Det är inte samtal en sådan person är ute efter, utan deklarationer. Han vill att man ska ge honom bifall, erkänna att han har rätt, skriva under på det. Människor finns inte, det finns bara saken.
”
Han ser vad andra inte ser och han reflekterar. Det är oerhört lärorikt.

På väg hem till Helsingborg